Turkiska verb

Att läsa turkiska är både ansträngande och roligt - roligt när man märker att man lärt sig något, ansträngande däremellan. Språket är i likhet med finskan långt uppbyggt kring huvudord, dvs. verb och substantiv, som får olika tillägg (suffix, prefix och infix) för att berätta vem som gjorde, när den gjorde, i vilken riktning handlingen skedde. Eller inte skedde! Med ett litet tillägg till huvudordet kan man nämligen göra hela satsen nekande.

Förutom de vanliga tidsformerna nutid, framtid och förgången tid har turkiskan några mer ovanliga.Förra veckan lärde vi oss en form som berättar att jag hade för avsikt att göra något, men det blev inte så. En sådan form behöver vi inte i svenskan, sa någon, hos oss går alla planer i lås "som på Strömsö"!
Den här veckan lärde vi oss en tidform "-mış -muş" som betecknar att något lär ha hänt. Den används i sagor "Det var-mış en gång". Man kan också öppna fönstret på morgonen och säga "det lär ha snöat-mış!". Fokus ligger på att man inte själv såg när det hände. Den ideala verbformen när man vill skvallra lite!
Nästa vecka ska vi gå igenom den förstärkande verbformen "-dir, -dur". Den används när något är helt säkert eller åtminstone vetenskapligt bevisat.

Jag har läst lite i den turkiska bibeln för att kolla hur de här verbformerna används där. I Matteus 9:33 hittade jag båda i samma verb: "Aldrig förr har man sett något sådant i Israel.". Nio ord på svenska, fyra ord på turkiska. "Israel-i sådant alls såg-man-inte-säkert!-lär ha".