lördag 26 augusti 2017

Ruinstaden Ani


Då vi besökte östra Turkiet i augusti var vårt huvudmål den urgamla ruinstaden Ani på gränsen mellan Turkiet och Armenien. Det vi såg fyllde oss med både beundran och vemod. Staden var en gång lika stor och mäktig som Konstantinopel men den ligger nu i ruiner sedan århundraden. Man kan bara ana vad staden en gång har betytt. Sedan den för några år sedan blev upptagen på Unescos lista över världskulturarv har turisterna börjat hitta hit men det fattas en hel del i skötseln av arvet. 


Regionens historia går tillbaka ända till den neolitiska perioden ca 9000 år före Kristus. Här har olika folk bott och härskat, bland annat  hetiter, hurriter, urartuer, kimmerer, skyter, parter, sassanider samt byzantiner. 


Stadens storhetstid inföll på 900-talet då kung Aşot började bygga den år 964. Hans efterträdare Sembat III fortsatte med murbygget kring år 978. På den tiden var Ani Armeniens huvudstad. Staden intogs år 1064 av de muslimska selçukernas sultan Alparslan, varefter staden ytterligare förstärktes. Under sin glansperiod på 1000-talet hade staden över 100 000 invånare. Senare har staden och regionen behärskats av mongoler, georgier, kurder, armenier, ryssar samt turkar. Staden är berömd för sin stadsport med en stor lejonrelief. 


Själva staden och dess byggnader är betydligt äldre än från 900-talet. Stadens borg härstammar från 400-talet e Kr. och de äldsta kyrk- och klosterruinerna från 600-talet. Tigran Honents-kyrkan på bilden byggdes år 1215 och har ännu fresker från den helige Gregorius tid. 


Stadens betydelse bestod inte minst i att sidenvägen går genom staden och stadsborna kontrollerade den viktiga stora bron över floden Arpaçay. Från öster var vägen genom Ani den enda egentliga vägen in i Anatolien, det nuvarande Turkiet. Bron byggdes i två plan, på den nedre gick kamelerna och på den övre människorna.


Från 1300-talet framåt minskade stadens betydelse. Mongolerna var ett nomadfolk och satte inte värde på fasta städer. Staden övergavs på 1700-talet och har inte sedan dess varit bebodd. På 1900-talet vaknade ett intresse för att göra utgrävningar och bevara något av den gamla staden. Men alltjämt har insatserna varit blygsamma. I stället har både naturkrafterna och plundrande lycksökare bidragit till förfallet. 

torsdag 24 augusti 2017

Dags för djurslakt


Om en vecka är festligheterna många väntat på här igen. Kurban bayram är den årliga muslimska festen då får, getter och oxar slaktas för att sona människors synder. Då köper många ett djur som sedan slaktas på ett angivet ställe eller på egen gård. Köttet delas i bitar och enligt traditionen ges en del åt den egna familjen, en del åt vänner och släktingar samt en del åt fattiga som behöver hjälp.


Vi mötte några fåraherdar i Kars i östra Turkiet. De bekräftade det som vi trodde. Deras fårahjord var på väg att bli transporteras till Istanbul för att säljas som slaktdjur inför offerfesten. För dem är festligheterna en viktig del av businessen. Det gäller att föda upp får som sedan kan ge familjen en god förtjänst då fåren säljs till stadsbor som vill köpa ett djur som ska sona deras synder.


Att köpa ett får lär i år gå löst på ca 1000 lira, ca 250 euro, medan en oxe kostar 10 000 lira, alltså 2500 euro. Det upplyste mig min bänkgranne i flygplanet. Han var på väg till Istanbul med sin familj. Men på landsvägen var hans mannar på väg med bilar fyllda av slaktdjur som han avsåg att sälja åt syndmedvetna stadsbor.  Också han talade om att en god förtjänst fanns inom räckhåll.


De två äldre herdarna hade hunnit med många yrken under sitt liv. Den ena hade också jobbat i Tyskland och var beredd att samtala också på tyska, om vi hade önskat det. Att bli fotograferade av nyfikna utlänningar hade de ingenting emot. Att föda upp får till offerfesten var nu på lite äldre dag en lämplig sysselsättning, menade de.

Taxichauffören som tog oss hem från flygfältet menade att ca 30% av befolkningen i Istanbul väntas delta i offerfesten och också köpa ett slaktdjur. Den tusenåriga sedvänjan lever kvar ännu, även om Koranen ganska otydligt talar om varför man egentligen ska offra.