att möta människor

Att möta människor är vårt uppdrag. Det är jätteroligt.

I vår stadsdel har vi lärt känna bostadsförmedlaren, blomtanten, portvakten med fru, bagaren, och grönsakshandlaren. Det är lika roligt att hälsa på dem varje gång och höra hur de har det. Genom språkskolorna har vi fått många vänner.

I kyrkan möter vi både finländare och turkar som regelbundet brukar komma. De har blivit våra bästa vänner här. Och det är roligt att få möta dem. Varje gång vi är där kommer det också nya människor in genom dörren. De frågar om kyrkan, om kristendomen, om gudstjänsten .... Att få möta dem som vi ännu inte känner, känns både viktigt och betydelsefullt.

I dagarna har vi igen fått möta resenärer från Finland också. Och den här gången kom de för att träffa oss. Vilken glädje det ändå är att få möta vänner hemifrån, gå runt i stan med dem, äta med dem.

På gator och torg finns det människor - så otroligt mycket människor, att vi som kommer från ett glest befolkat land i norr,  aldrig någonsin kan föreställa sig att de är så många. Men intressant är det varje dag.

På kvällen är det skönt att dra sig hemåt och ägna sig åt det vi båda tycker om: att läsa i varsitt hörn av soffan. Då är vi gärna lite osociala ett slag. Mötena med människor kräver också att man hinner vara ensam emellan. Annars blir det för mycket av det goda.

Landet med service

Ibland vill jag inte alls flytta tillbaka till Finland. Där tar ju ingen hand om mig! 

Istanbuls busstation är stor som ett flygfält. Den är fullsmockad med människor och bussar och olika reklamskyltar men inga skyltar med någon nyttig information. Man behöver en GUIDE. Vi skulle till Edirne och försökte fråga oss fram, men de tre första gubbarna pekade bara vidare. Den fjärde gubben gav oss ett konspiratoriskt smil och lät förstå att han hade precis vad vi behövde. Han förde oss till en biljettlucka och väntade medan vi köpte biljetter. Sedan grabbade han tag i vår kappsäck och orienterade iväg tvärs genom byggnaden, förbi 80 bussar och hundratusen människor till andra sidan fältet. Där lyfte han in vår kappsäck i rätt buss.
Sedan ville han ha 4€ för servicen. -!!  Men det var det värt.

Igår besökte vi ett privat sjukhus, vi hade ett antibiotika behov. Och igen: underbara service mitt i allt kaos. Sjukhuset bjöd på en engelsktalande ung man som tog hand om oss. Han gick lite från lucka till lucka och försökte fråga var vi kunde få tag på en läkare, och vi vankade snällt efter och var bara nöjda över att inte behöva tänka själva. Det verkade inte vara så enkelt. I ett skede parkerade han oss på en brits på akutmottagningen. Men han kom strax tillbaka, och så förde han oss till en lucka där  vi fick fylla i våra uppgifter (och där vi sedan blev kallade in till en läkare). Där tog han artigt i hand, tog farväl och lämnade över oss till ( de turkisktalande) killarna vid den disken. Vi var trötta och sjuka och i främmande land, men inte en gång behövde vi fundera om vi var på rätt ställe, eller om vi hade blivit bortglömda. 

Effektiviteten är kanske lite lägre än i Finland. Lönerna är säkert lägre. Men medmänskligheten är högre. 

I mimar Sinans pärla

Söndagen den 12 april hade vi chansen att besöka Selimiyemoskén i Edirne. 

Byggnaden är ritad av den store mimar Sinan.

P

Koca Mimar Sinan Aga är det osmanska riket mest framstående arkitekt. Han levde åren 1489-1588 och lära ha ritat inte mindre ärn 334 större offentliga byggnader, moskéer, skolor, palats, badinrättningar, saluhallar, broar mm. 

Som sin allra främsta skapelse betraktade Sinan Selimiyemoskén i Edirne. Den uppfördes åren 1569-1575 till sultanen Selim II:s ära. Kupolen har en diameter på 31 meter och bärs upp av åtta pelare.

Den praktfulla moskén har 999 fönster - fönster var på den tiden något särskilt fint.

Moskén finns i en byggnadshelhet som består av sjukhus, skola, bibliotek, badinrättning och moské. 

År 2011 uppfördes Selimiyemoskén på Uneskos världskulturarvslista.

Promenad i Edirne

På lördag gick vi på upptäcktsfärd i Edirne. Tjugutvå grader varmt och solsken, vad härligt!

Gubben vid tågbanan berättar för mig att det ena tåget kommer vid tretiden och det andra vid femtiden. Just nu kan man alltså lugnt promenera här.

Vi tänkte besöka det prisbelönta hälsomuseet därborta bredvid moskén. Men oj, vattnet i floden Tunca står högt och bron är visst översvämmad. Hur gör vi nu?

Inget problem, vi fick lift med en vänlig bilist. Vi blir inte längre överraskade över vänligheten, vi har vant oss vid det som är självklart i det här landet: man tar hand om den som behöver hjälp med småsaker.

Museéet var nog värt ett besök. Det hade inretts i ett sjukhus som inlett sin verksamhet i slutet av 1400-talet. Här kunde läkare vidareutbilda sig, och man satsade också på medicinsk forskning.Textskyltar  fanns både på turkiska och engelska, och vaxdockorna illustrerade på ett trevligt sätt vad som berättades.

Och hur vi tog oss tillbaka över bron? Det råkade vara lite glest med trafiken just då. Men min gubbe tog exempel av den lokala gubbe som gick före oss och tog av sig skor och strumpor. Jag ville inte, så jag fick åka påsarygga. 

Edirne

 Ingen annan plats på jorden har man kämpat om så mycket som Edirne. Staden i Turkiets nordvästra hörn nära gränsen till både Grekland och Bulgarien, har man slagits om inte mindre än 16 gånger.

 Trakerna grundade här sin bosättning Uskadama. Då romarna grundande en stad på platsen ca 100 f Kr. kallade de den Hadrianopolis. Senare tog goterna över staden, därefter Avarerna, därefter Bulgarerna, Bysanten, korsfararna... Osmanerna hade Edirne som huvudstad i sitt rike 1365-1458.

 I dag är Edirne en trevlig liten stad med gamla hus och promenadstråk i gamla stan.

Balkanhalvöns allra största och finaste synagoga finns i Edirne. Efter en omfattande statlig renovering kunde synagogan återinvigas 2015.

I Edirnes två ortodoxa kyrkor håller man gudstjänster på bulgariska. 

Påsklikör

Vår armenisk-katolska kyrkvaktmästardam bjöd mig på påsklikör. Kristus har uppstått, låt oss höja ett glas för det! sa hon. Och så lärde hon mig hur jag skulle svara på armeniska: Ja, han har sannerligen uppstått! Hon hade gjort körsbärslikören själv och blandat den med olika kryddor. Mycket gott! Jag gjorde den för tre år sedan, och den räcker så länge den räcker, konstaterade hon. Och så gjorde hon en generös gest med handen - påsklikören är till för att drickas, låt oss nu fira att Kristus uppstått. De små kristallglasen hon serverade drycken i gjorde inte saken sämre.

Det hände en alldeles vanlig torsdagseftermiddag i påskveckan. Fast... Flera av damens släktingar hör till den syrianska kyrkan, som inte följer den gregorianska kalendern. Den syrianska kyrkan firar påsken nu, och firade alltså skärtorsdag - eller fottvagningsdagen som de kallar den - igår. Det här suckade hon lite över, hon hade gärna velat fira påsk med hela sin släkt samtidigt.

På skolbesök

Den här dagen har varit en av de allra mest insprirerande i detta land hittills. Jag beslöt att klä mig prydligt och stiga in i den yrkesskola-gymnasium som finns i vårt grannskap.

Väl där bad jag att få träffa rektorn och berättade att jag tidigare varit lärare och gärna vill bekanta mig med skolan och landets skolväsende. Mottagandet var över förväntan positivt. Vi drack kaffe och jag blev presenterad för hela lärarkåren, den administrativa personalen och en grupp elever som siktar på att studera utomlands. Därefter visade engelskaläraren mig runt i skolan.

Jag fick besöka en klass som höll på med datorer, en klass med teckning och en klass som uppförde ett skådespel med barnen från barnträdgården i samma hus som publik. Innan skådespelet började tyckte läraren att jag kunde presentera mig och berätta något om varför jag är där. Det var riktigt roligt att få göra det. Ungdomarna verkade uppriktigt förvånade och glada över att ha mig där.

Nu har jag kommit överens om att återkomma för att berätta lite om mitt land, dess kultur och dess berömda (!) skolsystem. Eleverna har ett Europa-projekt på gång, och rektorn tyckte att jag kunde passa in där. Sällan har jag varit så glad som då jag i dag vandrade hemåt.

Uppståndelsedag!

Påskdagsmorgonen samlas vår församling på den protetstantiska gravgården tidigt på morgonen. Där ligger farbror K begraven sedan fem år tillbaka. Hans grav är inte tom, men han väntar alltjämt på uppståndelsen. För att bekräfta att vi alla väntar på uppståndelsen samlas vi kring hans grav varje påskdagsmorgon. De unga killarna som går i dopklassen var med i år - kanske var det bra att de fick se att det finns kristna gravplatser i det här landet.

Sedan åkte vi till kyrkan. Där var det mycket folk och fest! Många medlemmar som vi inte sett på länge - eller som vi bara hört talas om!- kom till kyrkan nu på påskdagen. Många hade också bjudit med egna vänner. Efter den festliga högmässan var det knytkalas. Massor med mat, både matiga sallader och olika slags sötsaker. Folk satt kvar länge och samtalade.

Också vi hade en vän på besök. Vår kyrkohistorikervän  blev speciellt tagen av att läsa den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelse på turkiska. Att läsa den i modern version just i den stad där den kom till för ca 1700 år sedan. Visst är det stort!

Fint besök

Jag hade fint besök. Det kom tre små gubbar som visserligen inte pratade så mycket men som var väldigt trevliga. Deras mammor pratar svenska, finska respektive turkiska och vårt gemensamma språk är turkiska. De var ute på en vårpromenad och råkade gå förbi vårt hus. Så jag fick bjuda dem på kaffe!

Den största lilla gubben kunde redan gå några steg. Försiktigt och ganska vingligt tog han sig fram i solskenet bakom våra gardiner. Den nästminsta låg på soffan och viftade och skrattade så vi alla fick skratta med honom. Den allra minsta tänkte sova men vaknade av någon anledning, sen hängde han i sin mammas famn och såg melankolisk ut. Och han som var 14 månader kom och tittade och log och försökte liksom muntra upp den lilla slöfocken.

En riktigt ledig solskensdag! Fint besök fick jag.