lördag 16 juli 2016

Revolution

Att uppleva en revolution är väl kanske något av det sista jag trodde jag skulle få uppleva. Inte för att jag på något sätt har längtat efter det heller. Men speciellt är det, må man säga.

Tua väckte mig vid halv tolvtiden och sa att det kommer nyheter om att militären skulle ha tagit över. En turkisk vän hade ringt och väckt henne.  I det samma hörs ljudet av flygplan som på låg höjd flyger över våra hustak. Redan under kvällen fanns det helikoptrar i luften. Vi sätter oss vid fönstret och tittar ut. Det ser inte ovanligt ut. Folk är ute i den varma sommarnatten som vanligt. Det är ju lördag i morgon och många är lediga. Men något spänt är på gång. Alla ser ut att vänta på något och väldigt många talar i telefonen.

Vi börjar följa med media från nära och fjärran. Hela tiden strömmar det in mera information om vad som är på gång. Det är tydligen något stort och allvarligt. Militären sägs ha stängt de stora broarna över Bosporen, flygfälten och tagit över radio och TV. Vi inser att det kan bli avbrott i sociala media om det vill sig illa.

Vi försöker få kontakt med en finländsk vän, som vi vet att finns i staden. Småningom vaknar hon av telefonsignalen och vi kan vara trygga. Nu är det dags att också själva börja informera. Vi meddelar familjen i Finland, vänner som ber för oss, vänner på olika chat-grupper i landet. Jag sätter hastigt upp ett kort meddelande om att vi är i säkerhet på Facebook. Och mycket riktigt, strax därefter stängs Facebook ner helt och hållet. Flera gillande kommentarer hinner jag dock se innan linjen bryts.

På en chat-grupp delar vi de allra senaste nyheterna med varandra i halvannan timme. Nyheterna på olika media duggar tätt, men någon klar bild får vi inte. Småningom tar tröttheten över och vi besluter oss för att lägga oss på nytt.

Vid fyratiden vaknar jag och besluter mig för att kolla nyheter och meddelanden på nytt. Nu får jag veta att presidenten ser ut att ha vunnit maktkampen och att det hela sannolikt är över. Militär har beskjutit polisen. Folk har tagit till gatorna och kunnat betvinga de militärer som gjort revolt. Vissa militära ledare har ändå ställt sig på regeringens sida.

Vid åttatiden stiger jag upp på nytt. Tua har redan hunnit plöja igenom meddelanden och nyheter. 42 döda i Ankara, säger hon. Nu blir det andra tider, svarar jag. Allt tyder nu på att presidenten kommer att ta dessa händelser som en förevändning för att införa direkt presidentstyre. Det är just det som många i detta land har fruktat. Folket har redan i många år varit delade i två läger, de som stöder regeringen och de som inte gör det. Regeringen har som mål att införa mera islamism i landet och mera vända sig mot arabvärlden. Den andra sidan vill ha ett sekulärt land med mera kontakter till västvärlden. Nu har regeringssidan vunnit. Det återstår att se vad som kommer att hända. Men det är lätt att förstå att mycket nu står på spel och stora förändringar är på kommande.

Nu ropar gubben i gathörnet ut att han säljer varma kringlor igen. Livet kanske återgår till det normala, trots allt. Sommarens hittills hetaste dag har börjat. Det ska kännas som 40 grader säger väderappen. Vi räknar med att ligga lågt idag.

torsdag 14 juli 2016

Sommarhetta



I dag hade vi starkt solsken och trettio grader i skuggan. För en nordbo är det nog lätt helt enkelt för mycket, även om det brukar vara sommar man längtar efter då det är vinter. 

Man orkar inte göra så mycket, utan gör klokt i att ligga lågt under den hetaste tiden av dagen.
Ibland sitter det bra att sova lite siesta på dagen. 
Under morgonen och kvällen är det lättare att vara i farten.


Men vad gör då landets befolkning när det är så hett som i dag?

Ja, ett passande förslag är tydligen att balansera på taket och förnya takläggningen. 
Det höll tre gubbar på med nästan hela dagen lång på huset invid vårt.


torsdag 7 juli 2016

Att komma hem


På tisdag kväll återvände vi till Istanbul, till värmen, människorna, trafikrusningen, den tidigare så främmande kulturen och det nya språket. Men ändå kändes det som att komma hem den här gången.

Vi fann vårt hem orört sedan vi for, något dammigt bara. Vi möttes av våra goda grannar som hämtade nyss tillredd mat ch vår post åt oss. Senare bjöd vi dem komma till oss på te, vilket de gärna accepterade. Ett så trevligt återseende det blev.

Vi har också hunnit ta kontakt med vänner i staden per telefon och stämt träff med flera av dem. Det ska bli roligt att återse dem.

Visst saknar man Finland med allt det goda där. Det är dit man längtar allt som oftast. Ändå var det som att komma hem till Istanbul, den här gången.