På te med gubbarna

Vi köper ofta färskt bröd i brödbutiken vid vår busshållplats. Bredvid finns en liten grönsakshandlare, och så finns där några bord och ett kafé. Vi har stått vid den här busshållplatsen i fyra månader och nu hälsar grönsakshandlaren på Torsten varje gång vi går förbi - ibland med en handskakning, ibland med ord. Mig skakar han inte hand eftersom jag är kvinna (så fungerar många i den här kulturen!), en liten nickning  får jag nog.

På kaféet sitter några gubbar och förbättrar världen. De har säkert sett oss många gånger och försökt gissa vilka vi är. Idag ville de bjuda oss på te. Så satt vi då där och umgicks med tre turkiska gubbar! Istanbul var myycket bättre förr, sa de. Grönare och renare.Politikerna nuförtiden duger till ingenting, se nu bara vad de hittar på. Jaså ni är tyskar. Nej inte det? Finländare? Varmt välkomna till vårt land! Finland lär också vara ett vackert land... Hur länge ska ni stanna i Istanbul då?

Vilket gästvänligt land! Ni vet den där känslan när man sitter och umgås och bara vet att man har tid att sitta där tillsammans. Det är inte nödvändigt att haspla ur sig all information genast, det viktiga är att vara tillsammans. Vi förstod mindre än hälften av vad de sa, men alldeles tillräckligt för att känna oss delaktiga, för att veta vad de pratade om. Något lite kunde vi också svara på deras frågor, fast mest i presens och jakande satser. Och så skakade vi hand, allihopa, när vi skildes.

Tack för te och sympati, gubbar!