måndag 1 maj 2017

Religiösa minoriteter i det ottomanska riket


För några dagar sen hölls en intressant föreläsning på ELRIM-institutet i Istanbul. Föreläsaren, som är historiestuderande vid ett universitet i staden, berättade ingående om de religiösa minoriteterna inom det ottomanska väldet. Officiell minoritetsstatus hade armenierna, den ortodoxa kyrkans medlemmar samt judarna. Katolikerna hade inte denna status.

Riket som föll samman i samband med första världskriget, var till en börjar rätt tolerant mot andra religioner än den statsbärande religionen islam. Men i takt med interna spänningar och krig genom vilka olika etniska grupper lösgjorde sig från imperiet, blev tonen hårdare från regeringshåll. Allt mer började man ifrågasätta de olika minoriteternas lojalitet gentemot statsmakten - ibland på goda grunder, ibland närda av en ogrundad misstänksamhet. Yttre länders stöd för vissa grupper uppfattades som inblandning i landets interna angelägenheter.

Dagens Turkiet har ett förflutet av de tidvis mycket bittra konflikter mellan religiösa minoriteter och majoritetsbefolkningens relgion. Den religiösa kartan idag påverkas alltjämt av både försiktighet och misstänksamhet på grund av det som skett i forntiden.

söndag 26 mars 2017

Söta små hus

 

Prinsöarna i Marmarasjön utanför Istanbul är kända som trevliga utfärdsholmar dit både turkar och turister gärna söker sig, särskilt sommartid. Det finns ett stort antal söta små trävillor som härstammar från tiden då invånarna på öarna var grekiska kristna, judar och andra minoriteter. 



Mina tankar gick till Hangö då jag såg de små husen med snickarglädje och pastellfärger. Huset på bilden ovan är till salu. Jag undrar vad det skulle kosta att köpa en tvårummare i två våningar? 



Ett mycket litet hus väckte min särskilda uppmärksamhet och förvåning. Fasadväggen mot gatan var prydd med prydlig graffiti - små tänkespråk och meningar från tomtvarvet upp till takbjälken. Vad sägs om att ha "goda vänner är närmare än släktingar" eller Descartes "jag tänker, alltså finns jag till" inristat på sin husvägg?



Det här huset är dessvärre i bedrövligt skick - ett ruckel som det kan vara försent att försöka rädda. Hade det varit bättre månntro att satsa på en reparation hellre än att plita ner ordspråk? Nå, sannolikt är det frågan om vemodiga besökare som målat texterna, inte husets ägare. Men var finns väl de?

söndag 19 mars 2017

Glada skolelever




Ett gäng glada skolelever i högstadieåldern hade fått i uppgift att intervjua folk med utländskt utseende - kanske en hemuppgift till engelskalektionen. De tyckte vi såg ut som passliga offer så de ställde sina frågor, på mycket trevande engelska.
Jag valde att svara utan att låta dem förstå att det nog också hade gått bra på turkiska.

Våra svar på de mycket enkla frågorna skrev sekreterarflickan ner i sitt häfte.

De frågade oss vad vi tycker om deras land. Det tycker vi mycket om, sa vi. De ville också lära oss att säga att vi tycker om Turkiet - på turkiska. Det var också lätt. 

Sedan berättade vi ändå att vi bott i landet sedan tre år tillbaka. Det störde inte alls, de var bara glada över det också. De var också glada över att ha fått prata med riktiga utlänningar. Och de ställde gärna upp på ett foto. 

söndag 26 februari 2017

Hundliv i Istanbul


Istanbul vimlar av herrelösa hundar. De finns överallt. I parkerna, på trottoarerna, på torgen och vid vägarna. Det är ingen som äger dem och har dem som sina egna husdjur på det sätt som vi är vana vid i Norden.

Men hundarna är ändå omskötta. Myndigheterna lär se till att alla gathundar blir vaccinerade, så att de inte ska bli smittospridare. Ibland har jag också undrat om de injicerats med något lugnande preparat, så slöa och fogliga som de är. Sällan ser man att någon av dem skulle skälla eller morra åt någon. Det är tydligt att de blivit väl behandlade för de viftar gärna på svansen när de ser dig, ibland vandrar någon av dem bredvid dig en liten bit. Folk ser också till att de får mat och vatten. Skålar med mat av olika slag finns framsatta för gathundarna.



På gatan där vi bor finns det en gammal trött hund som är halt på ena bakbenet. Det ser bedrövligt ut när den haltar sig framåt. I Norden skulle nog myndigheterna ta bort den. Men inte här. I stället har någon vänlig själ ordnat en sovplats åt den - madrass och t o m täcke för de kalla vinternätterna. Den hunden förevigade jag med kameran häromdagen. Visst är det rart, men så annorlunda mot vad jag är van då det gäller herrelösa invalidiserade gathundar. 

torsdag 2 februari 2017

Böneveckan


Den ekumeniska böneveckan firas världen över på initiativ av Kyrkornas världsråd. I Istanbul verkar veckan firas främst av de s.k. gamla kyrkorna. Jag hade chans att delta i två av tillfällena som ordnades här i Istanbul.

Måndag kväll besökte jag Tyska Evangeliska kyrkan, där det mesta av programmet försiggick på tyska. På lördagen ordnades det sista tillfället ordnades i St Esprit katolska katedral, som ligger i anslutning till Vatikanstatens konsulat. Texterna lästes i tur och ordning av anglikanska kyrkan (på turkiska), grekisk ortodoxa kyrkan (på grekiska), en s.k. frikyrka  samt en syriansk kyrka, av allt att döma på syrianska. Den armeniska kyrkan var också representerad (på armeniska). Predikan hölls av den katolska biskopen på turkiska.

Rökelsekaren och de liturgiska kläderna är imponerande. Tyvärr är språken främmande för den som inte är född in i respektive kyrkas kultur. Tur att alla texter fanns i häftet som delades ut, så att man visste vad man sade "amen" till!

I KV förslag för det här årets bönevecka talas det om att visa på de murar som skiljer oss från Gud och från varandra. På muren i St Esprit nämns bl.a.

Som avslutning på kvällen tog det bilder med alla närvarande präster.

tisdag 27 december 2016

Att åka taxi i Istanbul


Vi åker rätt sällan taxi i Istanbul, även om det inte alls är dyrt. Men ibland måste man. Det är ett litet äventyr varje gång.

Taxichauffören har i allmänhet ingen aning om var adressen du uppger finns. Var är det, frågar han.  Undantaget flygfältet eller något annat mycket bekant ställe. Jaså, åt det hållet, säger han då man berättar stadsdelens namn. Hur kan väl någon veta exakt var en särskild gata finns i en stad med inemot 20 miljoner invånare...

Har du navigator i din telefon? Det är chaufförens nästa fråga till kunden! Det lönar sig att ta fram sin egen telefon och hjälpa till. Så kör chauffören med din telefon i handen. Inte sin egen, utan din. Det är ju kunden som vill komma rätt.


Ofta är de gula taxibilarna mycket medkörda. Över 400 000 i mätaren är ingen ovanlighet. I dag åkte vi med en riktigt ny bil. Efter den vanliga diskussionen om var adressen kan tänkas finnas pekade jag på hans bilradio. Du tycks ju ha navigator i den där, sa jag. Jo, sa han, men jag har aldrig använt den, och jag vet inte hur man gör. Du får nog prova om du kan programmera den, sa chauffören till mig. Nåja, det var ju vi som skulle till den nya okända plats dit skatteverket flyttat. Så jag försökte, och lyckades!  Nu kunde han köra med hjälp av sin egen bils navigator, men frågade mig ändå ett par gånger om det är nu han ska svänga till höger osv.

Bilens rutor var immiga och det var svårt att se ut p.g.a. regnet. Jag frågade om man kunde sätta på fläktarna. Varsågod, var svaret. Så jag satte på fläktarna, justerade värmen och riktade luftblåsarna. Efter en stund var det rena rutor och lagom värme i bilen. Bra  att kunden kan fixa också sådant ibland.

Då vi närmade oss målet gjorde chauffören som de flesta chaufförer gör. Han stannade vid vägen, vevade upp sin sidoruta och ropade till en förbipasserande. Vet du var skatteverket är? I dag behövdes det ovanligt många förbipasserandes råd men vi hittade fram till slut. Att åka taxi är ett samarbete. 

tisdag 13 december 2016

I Dominikanernas center



Den katolska Dominikanerorden (svartbröderna) har verkat i Istanbul i över 700 år, alltsedan starten på 1200-talet. Några år efter ottomanernas intåg i staden 1453 tog dessa över ordens huvudkyrka. Men ordensbröderna kunde bygga upp en ny kyrka, den helige Petrus och den helige Paulus kyrka.
I samband med kyrkan finns dominikanernas center och kloster, en idag stor flervåningsbyggnad som nog borde renoveras. Centret finns nära Galatatornet i stadsdelen Beyoglu.

Jag hade förmånen att besöka centret för en tid sedan och blev mottagen av ordens nuvarande ledare, en teologiprofessor, ledamot i ordens religionsdialogsekretariat samt medlem i påvens råd för religionsdialog - en både kunnig och insatt man, och samtidigt både vänlig och artig. Han fungerar som sakkunnig lärare vid flera turkiska universitet, som forskare och präst i landet.

Dominikanernas center är framför allt ett imponerande bibliotek för teologisk forskning. Det finns ca 36 000 böcker, främst på italienska och franska, men också andra språk, bl a böcker på de gamla armeniska och syrianska språken. Huvudvikten av böckerna är lagda på katolsk teologi, mellan-österns historia och religion, samt islam-forskning. Också en avdelning om luthersk kristendomsförståelse fanns i biblioteket - på franska. Min värd nämnde att biblioteket är ett av de främst på området i Turkiet. Jag tror honom gärna.

De fåtaliga dominikanbröderna upprätthåller också en taize-inspirerad ekumeniska församling i staden. Deltagarna representerar väldigt många språk. Allt mer försöker man dock gå över till att använda turkiska med tanke på intresserade turkar som hittat till platsen. Den glatt fungerande församlingen är min värds stora glädje just nu.

Vi samtalar om läget i landet, om religionsdialog, om hur det är att äga och förvalta gamla byggnader i landet, om utbildning och forskning, samt om gudstjänstlivet kring många koppar hett kaffe. Det blev en synnerligen intressant och givande eftermiddag.