lördag 26 september 2015

En trevlig kväll på svenska och engelska

Sveriges generalkonsulat finns i ena ändan av gågatan Istiklal. Inget annat konsulat har en så framträdande plats i den här stan. Hittills har vi enbart tittat in genom gallren på de gröna gräsmattorna och de vackra byggnaderna, men i veckan kom vi oss in på området.

Vi deltog i en forskarföreläsning om grönområden i Istanbul. Den svenska forskaren kunde med stöd av satellitkartor bevisa det som varje taxichaufför vet, nämligen att de gröna områdena i staden försvinner i snabb takt. Stadsplaneringen fungerar dåligt. Forskaren kunde ännu inte uttala sig om varför det är så, men han lär komma tillbaka om ett år och då hoppas vi få höra mer om orsakerna.

Föreläsningen avrundades med förfriskningar och trevlig samvaro på svenska och engelska. Hit kommer vi tillbaka!

Foto: Torsten Sandell

torsdag 17 september 2015

På polisstationen


Härom dagen hade jag anledning att besöka polisstationen i vårt grannkvarter. Där fick jag se en ny sida av landets kultur. I väntrummet satt jag mig bland en brokig skara människor.

En äldre tant vandrade runt, grät och skrek ideligen trots sin mans försök att lugna ner henne. Fem poliser kom i tur och ordning och sa att hon måste sätta sig och vara tyst. Den femte hotade att bura in henne om hon inte kunde vara tyst. Visserligen hade hon utsatts för stöld, det fick vi alla nog minsann höra. Men det blir ju inte bättre av att inte lugna ner sig då hennes ärende ska undersökas.

En yngre man satt med händerna fästa i handklovar bakom ryggen och väntade på att bli förhörd. Men det var tydligen ingenting konstigt med att också han satt där med oss alla andra i samma väntrum.

De andra var inbegripna i samtal av olika slag. Snart visste nog alla om allas bekymmer. Och de hade också en del goda råd om vad som borde göras.

Med alla dessa mänskor som åhörare fick jag också redogöra för mitt ärende för en poliskonstapel. Åhörarna deltog i samtalet, då de märkte att polisen inte riktigt förstod allt vad utlänningen ville ha sagt. Nu vet då alla i väntrummet också vad jag hade på hjärtat.

Det här med att i enrum få berätta något, är tydligen inte så viktigt i detta land.

tisdag 15 september 2015

Kokoreç



Kokoreç är en traditionell maträtt som serveras i Turkiet och Grekland. Den görs på inälvor som tarmar, lungor, njurar och hjärta från får och getter. Inälvorna skärs i tunna skivor och grillas över glöd och blandas med olika kryddor.

Runt om i Turkiet säljs portioner av denna maträtt till bröd eller ris från små "korvkiosker" som denna. Kız kulesi kokoreç betyder Jungfrutornets kokoreç. Turister brukar ibland varnas för att beställa kokoreç, men turkarna äter det mycket och gärna. En hörsägen gör gällande att om turkarna vill vara med i EU, så måste de sluta med kokoreç. Då undrar man nog vad som väger tyngre.


Min lunch i dag blev en portion kokoreç med ris från kiosken i vårt hemkvarter.


tisdag 8 september 2015

Färsk frukt

Vi frossar i färsk frukt här i Istanbul! Fast sorterna varierar.  De flesta frukter har en säsong. Jag tror det betyder att de är inhemska, och inte transporterade med flyg över de stora haven. Sunt och ekologiskt, inte sant? Trots att jag allra först saknade det breda utbud jag har i Finland

Bananer får man året om eftersom de importeras. Det är lätt att skilja de små, inhemska bananerna från de längre - och dyrare - importbananerna. Äpplen får man också året runt, och citroner och apelsiner naturligtvis.

I maj och juni åt vi jordgubbar och körsbär. Så goda jordgubbar! Just nu är det persikor och vindruvor som gäller. Färska persikor är något helt annat än de man får i Finland! Och vattenmelon, och honungsmelon, och olika slag av plommon...

Här finns också mer spännande frukter. I juni kunde vi köpa Malta Erik (lat. eribotrya japonica), som enligt wikipedia kallas mispel på svenska. Kärnan var stor och fruktens smak imponerade inte, så den provar vi inte på nytt.

Just nu är tiden för färska fikon.

Fikon är en så spännande frukt! Fast egentligen är det ingen frukt alls, det är en inåtvänd blomma som numera klassas som frukt. Det finns massor av fikonarter, men beroende av pollinering indelas de i fyra huvudgrupper (källa: internet :)) Caprifig producerar pollen men ingen ätbar frukt. Caprifig är nödvändig som värd för fikonstekeln, som i sin tur behövs för pollinering av Smyrnafikon och San Pedrofikon. Den sista gruppen kallas Fig och är självpollinerande.  Fikon kan också indelas enligt färg. Här får vi tag på gröna eller lila. Men smaken sitter som bekant inte i färgen för dom smakar helt lika. Fikon kan man ugnsbaka på samma sätt som äpplen, eller steka tillsammans med Halloumiost. Mums!

I förrgår såg jag en nya spännande frukt. Hünnap på turkiska, och enligt google jujubär eller bröstbär på svenska (lat. ziziphus ziziphus). Konsistensen är fastare än andra frukter och smaken är mycket mild, men inte så tokig. Bären sägs vara enormt nyttiga och används ofta i kvasimedicinala soppor. Några sådana har jag inte tänkt koka men om jag får en förkylning stoppad med jujubär så är jag nöjd!

onsdag 2 september 2015

Flyktingströmmar

I våra inhemska medier talas varje dag om flyktingströmmen. I mitt tidigare liv besökte jag då och då någon viss namngiven flykting på mottagningscentret i Helsingfors. Det viktigaste med mitt besök var att lyssna, att låta personen berätta sin historia till slut. Jag gav flyktingen en mänsklig kontakt, en kontakt med vardagen i Finland. Ofta fick vi också läsa bibeln och be tillsammans. De gemensamma språken varierade från knagglig svenska (flyktingens) till knagglig franska (min), och ibland fanns inget gemensamt språk alls. Det går att mötas också utan språk.

Nu sitter jag i andra ändan av flyktingströmmen. Turkiet tar emot enorma mängder flyktingar från Mellanöstern. Bara från Syrien har man tagit emot inemot 2 miljoner, dessutom finns här folk från Irak, Afganistan, Libyen... I denna jämförelse skäms jag över att vara finländare. En majoritet av flyktingarna stannar i Turkiet. Den som förmår försöker ta sig vidare, drömmen om Europa är stark.

Syriska 20-åriga "Hassan" har gått i min församling sedan julen. Han talar turkiska rätt bra och säger att han tror på Jesus. Han vill alltid att jag ska be för honom, men han kom inte med i församlingens dopklass, för "han ska ju ändå bort från Turkiet".
För några dagar sedan whats'appade han att han nått Danmark och anhållit om asyl där. Jag frågade på vilken mottagningscentral han är placerad, och via danska vänner kunde jag ordna så att en mogen kristen kvinna besökte honom. Via henne fick han också kontakt med andra kristna på samma mottagningscentral. Alldeles nyss mejlade hon mig att han inte får stanna i Danmark, idag skeppas han vidare till Tyskland. Mitt uppdrag att be för honom tar inte slut... Få se om jag lyckas få tag på några tyska vänner som kunde besöka honom. Det betyder så mycket att någon kommer och frågar efter en då man kommit till främmande land och lämnat allt bekant bakom sig.

Även om det gemensamma språket bara skulle vara några få ord på bruten engelska.

Ett läger för syriska flyktingar i sydöstra Turkiet. Foto:Torsten Sandell 2014