Att åka taxi i Istanbul

Vi åker rätt sällan taxi i Istanbul, även om det inte alls är dyrt. Men ibland måste man. Det är ett litet äventyr varje gång.

Taxichauffören har i allmänhet ingen aning om var adressen du uppger finns. Var är det, frågar han.  Undantaget flygfältet eller något annat mycket bekant ställe. Jaså, åt det hållet, säger han då man berättar stadsdelens namn. Hur kan väl någon veta exakt var en särskild gata finns i en stad med inemot 20 miljoner invånare...

Har du navigator i din telefon? Det är chaufförens nästa fråga till kunden! Det lönar sig att ta fram sin egen telefon och hjälpa till. Så kör chauffören med din telefon i handen. Inte sin egen, utan din. Det är ju kunden som vill komma rätt.

Ofta är de gula taxibilarna mycket medkörda. Över 400 000 i mätaren är ingen ovanlighet. I dag åkte vi med en riktigt ny bil. Efter den vanliga diskussionen om var adressen kan tänkas finnas pekade jag på hans bilradio. Du tycks ju ha navigator i den där, sa jag. Jo, sa han, men jag har aldrig använt den, och jag vet inte hur man gör. Du får nog prova om du kan programmera den, sa chauffören till mig. Nåja, det var ju vi som skulle till den nya okända plats dit skatteverket flyttat. Så jag försökte, och lyckades!  Nu kunde han köra med hjälp av sin egen bils navigator, men frågade mig ändå ett par gånger om det är nu han ska svänga till höger osv.

Bilens rutor var immiga och det var svårt att se ut p.g.a. regnet. Jag frågade om man kunde sätta på fläktarna. Varsågod, var svaret. Så jag satte på fläktarna, justerade värmen och riktade luftblåsarna. Efter en stund var det rena rutor och lagom värme i bilen. Bra  att kunden kan fixa också sådant ibland.

Då vi närmade oss målet gjorde chauffören som de flesta chaufförer gör. Han stannade vid vägen, vevade upp sin sidoruta och ropade till en förbipasserande. Vet du var skatteverket är? I dag behövdes det ovanligt många förbipasserandes råd men vi hittade fram till slut. Att åka taxi är ett samarbete. 

I Dominikanernas center

Den katolska Dominikanerorden (svartbröderna) har verkat i Istanbul i över 700 år, alltsedan starten på 1200-talet. Några år efter ottomanernas intåg i staden 1453 tog dessa över ordens huvudkyrka. Men ordensbröderna kunde bygga upp en ny kyrka, den helige Petrus och den helige Paulus kyrka.
I samband med kyrkan finns dominikanernas center och kloster, en idag stor flervåningsbyggnad som nog borde renoveras. Centret finns nära Galatatornet i stadsdelen Beyoglu.

Jag hade förmånen att besöka centret för en tid sedan och blev mottagen av ordens nuvarande ledare, en teologiprofessor, ledamot i ordens religionsdialogsekretariat samt medlem i påvens råd för religionsdialog - en både kunnig och insatt man, och samtidigt både vänlig och artig. Han fungerar som sakkunnig lärare vid flera turkiska universitet, som forskare och präst i landet.

Dominikanernas center är framför allt ett imponerande bibliotek för teologisk forskning. Det finns ca 36 000 böcker, främst på italienska och franska, men också andra språk, bl a böcker på de gamla armeniska och syrianska språken. Huvudvikten av böckerna är lagda på katolsk teologi, mellan-österns historia och religion, samt islam-forskning. Också en avdelning om luthersk kristendomsförståelse fanns i biblioteket - på franska. Min värd nämnde att biblioteket är ett av de främst på området i Turkiet. Jag tror honom gärna.

De fåtaliga dominikanbröderna upprätthåller också en taize-inspirerad ekumeniska församling i staden. Deltagarna representerar väldigt många språk. Allt mer försöker man dock gå över till att använda turkiska med tanke på intresserade turkar som hittat till platsen. Den glatt fungerande församlingen är min värds stora glädje just nu.

Vi samtalar om läget i landet, om religionsdialog, om hur det är att äga och förvalta gamla byggnader i landet, om utbildning och forskning, samt om gudstjänstlivet kring många koppar hett kaffe. Det blev en synnerligen intressant och givande eftermiddag.

Vinter i Istanbul

Det har regnat och blåst i många dagar nu. Det blåser från Balkan, säger våra vänner med respekt i rösten. Det betyder västlig vind, men har samma betydelse för oss då vi säger nordlig vind.  Det känns emellanåt riktigt kallt också för en nordbo. Tidvis är vinden så hård att de röda flaggorna med den vita månen och stjärnan står rakt ut. När det regnar förvandlas gator med stark lutning till vattenströmmar på nolltid. Man kan tro att man vadar i en älv. Bästa skyddet är då vattentäta goretex-kängor.

Folk har tagit fram sina vinterrockar och paraplyer. Men har du glömt ditt paraply hemma, så kan du köpa ett nyt i nästan alla gathörn. Försäljarna dyker upp som ur ingenstans då det kommer en skur. Regnet är försäljarnas bästa försäljningsargument. I passagerna under de stora gatorna kan du köpa en tröja från någon av de många försäljarna. Också för dem är det kallare vädret goda nyheter.

 Männen på broarna är lika många som förut. Under alla årstider fiskas det från broarna. Men nu på senhösten är de betydligt varmare klädda. Den starka strömmen i Borsporen gör att vattnet hela tiden byts i en snabb takt. Därför hålls vattnet förvånansvärt rent. Med tanke på stadens inemot 20 miljoner invånare kunde det se mycket värre ut.

Man kan se att det lönar sig att fiska här. Varje gubbe har ett plastämbar eller en plastflaska bredvid sig, och nästan utan undantag finns det större eller mindre nyfångade fiskar i dem. Jag antar att det för många handlar om att dryga ut familjens matbord till kvällen. För andra är det business som gäller. På kvällen plockas små enkla grillar fram och de nyfångade fiskarna grillas och bjuds ut åt flanörerna längs stränderna. Ugnsvarm fisk med bröd och grönsaker till en liten slant är ingen dålig ide´.

Det är annalkande vinter i storstaden Istanbul. Det känns gott att på kvällen komma hem till sin bostad, dricka hett te och hoppas att gasvärmen fungerar. Är det emellertid blåsigt och kallt redan från morgonen, så infinner sig frågan: skulle inte den här dagen vara passlig för att repetera turkisk grammatik?

Men vintern är inte enbart kallt och regnigt väder. Emellanåt tittar solen fram och muntrar upp stämningen. Ibland är det både regn och solsken samtidigt. Under sådana korta stunder kryper regnbågen fram och då gäller det att vara snabb med kameran.