Vandring i Kuzguncuk

Kuzguncuk är en gammal stadsdel som hör till storområdet Üsküdar i Istanbul. Den ligger magnifikt belägen på Bosporens Asiatiska strand. Området är mycket kuperat. Från höjden ser man  stadens europeiska sida på avstånd. Från början var det en egen liten stad som hette Hrisokeramos, grundad av kejsar Justinianus på 500-talet.

Kuzguncuk är berömt för att stadsdelen bebotts tidigare av många nationaliteters och kulturers människor. Här finns synagogor och kyrkor nära intill moskéer, vilket vittnar om att judar, katoliker, armenier och muslimer levt här sida vid sida.

Här finns många vackra gamla trähus på de krokiga små gatorna och ett otal små trevliga caféer.

Vid strandvägen i Kuzguncuk hittar man Surp Krikor Lusavoriç armeniska kyrka, byggd i medlet på 1800-talet. Kyrkan är väggranne med Kuzguncuk-moskén.

Porten till den ortodoxa Hagios Panteleimon-kyrkan och dess trädgård är magnifik. Atatürks relief ovanför porten är smyckad självständighetsdagen till ära.

En av de många smågatorna med Üryanizade-moskén i bakgrunden. Kuzguncuk har idag ca 4000 invånare.

En vandring i Kuzguncuk en vacker höstdag kan vi nog rekommendera.

Belgradskogen

När man blir trött på att vara i storstaden Istanbul, kan man göra en utfärd till Belgradskogen norr om staden. Bussen körde längs Bosporens europeiska vackra strand. Kommer man med bil så måste man betala inträde vid porten.

Belgradskogen är 5500 hektar stor blandad lövskog. Järneken är det allmännaste trädet. Murgröna och andra klängväxter slingrar sig längs trädstammarna.

Små vita blommor som liknar Krokus finns på marken. Det var märkligt, för vi besökte skogen var mitt i oktober.

På olika ställen i parken har man placerat ut bord och bänkar. Där kan familjer sätta sig ner och äta sin utfärdsmat.

I skogen finns sedan gammalt stora vattenreservoarer för stadens invånare. Vattnet rinner ner från bergen och samlas upp i reservoarerna. De ser ut som en flod.

Ställvis finns det riktigt vackra ställen att stanna upp vid. Men det är nog lugnet som är det bästa. Också fågelsång kunde man höra i oktober.

Det är en speciell ljusgrön färg som solljuset genom lövträden ger. Det är en behaglig känsla.

En extra krydda för vandraren i skogen är ängarna med de vita blommorna, som finns lite varstans.

För den som är i Istanbul en längre tid är nog Belgradskogen väl värt ett besök. För oss blev det en fin vandringsdag.

Kristusklostret på Kınalıyada

Härom dagen gjorde jag en vandring på ön Kınalıyada utanför Istanbul. Det är den första och minsta av de s.k. Prinsöarna i Marmarasjön strax intill inloppet till  Bosporen. På ön finns ett gammalt kloster på den nästhögsta höjden.

Det är en märklig känsla som griper en besökare då man närmar sig det stora byggnadskomplexet. I dessa stora hus kunde gott och väl ett hundratal munkar ha bott, bett, studerat och arbetat. Kyrkobyggnaden och den stora innergården ger ett magnifikt intryck.

Nu ser emellertid allt öde ut, dock inte förfallet. Munkarna är för länge sedan borta härifrån. Någon verksamhet verkar det inte att finnas i det stora klostret. De höga murarna håller besökare utanför och taggtrådsstängslet på murarna är respektingivande.

En hund skäller på mig då jag går förbi muren och tittar in genom ett stängsel. Lite liv i varje fall.
En relativt ny korgbollställning på en av innergårdarna vittnar om att det sannolikt finns ungdomar i huset. En flagga i ett fönster och några plaststolar tyder på att någon ändå bor i huset.

Jag vandrar uppåt från klostret längs en gångväg mot en skogsdunge. Där möter mig plötsligt en järnport och höga betongmurar. Det finns ett stort kors på porten. Den är olåst, så jag går in.

Jag märker att jag har kommit till en gravgård, uppenbarligen klostrets gravgård. De grekiska inskriptionerna på gravarna och på korsen säger mig att jag kommit till en grekisk-ortodox gravgård.

Det finns mellan 50 och 100 gravar på området. Tyvärr ser det förfallet ut. En av gravinskrifterna har årtalet 2016. Alltså har någon begravts detta år här.

Jag vandrar tillbaka till klostret och den stora låsta huvudgrinden. Efter lite tvekan ringer jag på dörrklockan. Ett gällt ljud hörs. En bevakningskamera är riktad mot mig från en husvägg innanför porten. Inget annat hörs än hunden som skäller. Efter en stund ringer jag på nytt. Och efter en stund kommer en svartklädd äldre man långsamt gående mot porten.

Jag presenterar mig som finländsk forskare och har ett intresse att titta in här, om det skulle gå för sig. Riktigt glad är gubben inte, men han släpper in mig i varje fall. Nej, någon verksamhet finns det inte här, säger han på min fråga. Men vi har ett ungdomsläger här varje sommar, tillägger han. Numera är det är bara han och hans familj som bor i det stora klostret. Nu har han ändå jobb att göra och lämnar mig ensam på gården. Jag tittar mig omkring  på gården och känner om dörren till kyrkan skulle vara olåst. Inte.

Hunden närmar sig mig, men visar sig vara hur vänlig som helst. Efter en stund är visiten slut, för gubben ska bort på ett ärende och vill inte lämna mig ensam kvar på klostergården. Kom tillbaka till sommaren, då har vi också gudstjänster i kyrkan, säger han. Vi småpratar om allt möjligt på vägen neråt från klostret och det blir hur gemytligt som helst till sist.

Hemma läser jag mera om klostret. Uppenbarelse- eller förvandlingsklostet (eng. tranfiguration) eller Kristusklostret är nästan tusen år gammalt och härstammar från Byzantinsk tid. Det lär ha byggts för kejsaren Romanos IV Diogenes, som efter att han förlorat slaget vid Manzikert år 1071 förvisades hit som fånge. En kort tid senare förvisades också kejsaren Nikeforos III Botaneiates till detta kloster, efter att han tvingats abdikera år 1081.

Efter att ottomanerna intog Konstantinopel 1453 förföll klostret och lämnades som ruin. Men 1772 åtog sig i Konstantinopel bosatta grekiska köpmän att restaurera klostret till den form det har i dag. I modern tid har turkiska staten förhindrat användandet av det ortodoxa klostret och beslagtagit dess marker. Den ekumeniska patriarken Bartolomeus I riktade en uppmärksammad vädjan till staten 1998 om att återfå klostrets marker. Men ännu har ingenting hänt.

Moskébesök

Det finns en moské ungefär i vartannat kvarter i det religiöst konservativa Üsküdar. I dag blev jag tilltalad av några gubbar på gatan, som ofta sett mig gå förbi. De undrade varifrån jag kommer, vad jag gör i landet och hur det kommer sig att jag talar turkiska osv. Själva hade de tidigare jobbat med turister och kunde också några fraser på finska.

Småningom gled samtalet in på politik och religion. En av gubbarna, som är någon sorts medhjälpare i kvartersmoskén, bjöd in mig på te till moskégemenskapen. Eftersom deras moské är under reparation, samlas man just nu i ett bostadshus nedersta våning.

I farstun ska man ta av sig skorna innan man kan beträda de mjuka röda heltäckande mattorna. En av männen hade tydligen i uppgift att ta sig an gäster. Han visade mig runt i lokalen. Det finns en rymlig aula, ett stort bönerum, och ett serveringsrum. Det fanns ca tio män i serveringsrummet då jag bjöds sitta ner och få mig en kopp te.

Jag insåg att moskén är en sorts allmän samlingsplats för män i omgivningen. Här fanns stadens gatuarbetare i sina overaller, som tog sig en vilopaus i arbetet. Här fanns äldre män som kommit för att fördriva lite tid, här fanns yngre män, som möjligen var arbetslösa. Jag frågade om inte också kvinnor kan komma hit. Nej, det är "haram", det vill säga orent. Varför det då, undrade jag. Jo, därför att det är förbjudet. Så det var ju klart besked, då. Var ber då kvinnorna, undrade jag. I hemmen, var svaret.

Bland männen i moskén fanns också den lokala imamen, dvs. böneledaren, en sorts präst. Han ville gärna föra in samtalet på trosfrågor, precis som några andra män också ville. Någon frågade om jag är muslim. Nej, jag är kristen, svarade jag. Alla religioners företrädare borde samlas tillsammans under islams ledning, ansåg imamen. Han tillade att muslimer också ser Jesus som en profet och Maria som en synnerligen viktig kvinna. Det känner jag till svarade jag, för jag har läst Koranen. Då borde du absolut få tala med en högt uppsatt ledare, tyckte imamen och visade hans bild i sin telefon. Vanliga imamer är nödvändigtvis inte så inkomna i sin egen religion att de kan föra en religionsdialog, har jag läst och hört.

Jag blev upplyst om att bönestunden hålls i salen fem gånger om dygnet, och att jag är välkommen med, om jag vill. Nej, vi kristna följer inte muslimsk bönetradition, sa jag. Men kanske är du lite intresserad i varje fall, undrade en annan man. Kanske är du så där 50/50, försökte han. Nej, jag är kristen och glad att vara det, sa jag.

Småningom gled samtalet mera över till politik. Presidenten är på väg att skapa ett nytt osmanskt rike, sa imamen. Intresset för Europa minskar, sa en annan. Men vi finländare är intresserad av att få mera kunskap om den muslimska världen. Därför är bl a jag forskare i turkisk kultur och historia, sa jag. Vi kunde också konstatera att demokrati inte betyder detsamma i Turkiet som det betyder i Europa.

Småningom tyckte jag att besöket kunde avslutas, tackade och gick. Får nu se om de bjuder in mig en annan gång, eller om de kanske tyckte att jag inte var tillräckligt medgörlig eller intresserad. Det skulle ändå vara intressant att någon gång komma så långt att de skulle börja ställa frågor om min tro.