Att åka taxi i Istanbul

Vi åker rätt sällan taxi i Istanbul, även om det inte alls är dyrt. Men ibland måste man. Det är ett litet äventyr varje gång.

Taxichauffören har i allmänhet ingen aning om var adressen du uppger finns. Var är det, frågar han.  Undantaget flygfältet eller något annat mycket bekant ställe. Jaså, åt det hållet, säger han då man berättar stadsdelens namn. Hur kan väl någon veta exakt var en särskild gata finns i en stad med inemot 20 miljoner invånare...

Har du navigator i din telefon? Det är chaufförens nästa fråga till kunden! Det lönar sig att ta fram sin egen telefon och hjälpa till. Så kör chauffören med din telefon i handen. Inte sin egen, utan din. Det är ju kunden som vill komma rätt.

Ofta är de gula taxibilarna mycket medkörda. Över 400 000 i mätaren är ingen ovanlighet. I dag åkte vi med en riktigt ny bil. Efter den vanliga diskussionen om var adressen kan tänkas finnas pekade jag på hans bilradio. Du tycks ju ha navigator i den där, sa jag. Jo, sa han, men jag har aldrig använt den, och jag vet inte hur man gör. Du får nog prova om du kan programmera den, sa chauffören till mig. Nåja, det var ju vi som skulle till den nya okända plats dit skatteverket flyttat. Så jag försökte, och lyckades!  Nu kunde han köra med hjälp av sin egen bils navigator, men frågade mig ändå ett par gånger om det är nu han ska svänga till höger osv.

Bilens rutor var immiga och det var svårt att se ut p.g.a. regnet. Jag frågade om man kunde sätta på fläktarna. Varsågod, var svaret. Så jag satte på fläktarna, justerade värmen och riktade luftblåsarna. Efter en stund var det rena rutor och lagom värme i bilen. Bra  att kunden kan fixa också sådant ibland.

Då vi närmade oss målet gjorde chauffören som de flesta chaufförer gör. Han stannade vid vägen, vevade upp sin sidoruta och ropade till en förbipasserande. Vet du var skatteverket är? I dag behövdes det ovanligt många förbipasserandes råd men vi hittade fram till slut. Att åka taxi är ett samarbete. 

I Dominikanernas center

Den katolska Dominikanerorden (svartbröderna) har verkat i Istanbul i över 700 år, alltsedan starten på 1200-talet. Några år efter ottomanernas intåg i staden 1453 tog dessa över ordens huvudkyrka. Men ordensbröderna kunde bygga upp en ny kyrka, den helige Petrus och den helige Paulus kyrka.
I samband med kyrkan finns dominikanernas center och kloster, en idag stor flervåningsbyggnad som nog borde renoveras. Centret finns nära Galatatornet i stadsdelen Beyoglu.

Jag hade förmånen att besöka centret för en tid sedan och blev mottagen av ordens nuvarande ledare, en teologiprofessor, ledamot i ordens religionsdialogsekretariat samt medlem i påvens råd för religionsdialog - en både kunnig och insatt man, och samtidigt både vänlig och artig. Han fungerar som sakkunnig lärare vid flera turkiska universitet, som forskare och präst i landet.

Dominikanernas center är framför allt ett imponerande bibliotek för teologisk forskning. Det finns ca 36 000 böcker, främst på italienska och franska, men också andra språk, bl a böcker på de gamla armeniska och syrianska språken. Huvudvikten av böckerna är lagda på katolsk teologi, mellan-österns historia och religion, samt islam-forskning. Också en avdelning om luthersk kristendomsförståelse fanns i biblioteket - på franska. Min värd nämnde att biblioteket är ett av de främst på området i Turkiet. Jag tror honom gärna.

De fåtaliga dominikanbröderna upprätthåller också en taize-inspirerad ekumeniska församling i staden. Deltagarna representerar väldigt många språk. Allt mer försöker man dock gå över till att använda turkiska med tanke på intresserade turkar som hittat till platsen. Den glatt fungerande församlingen är min värds stora glädje just nu.

Vi samtalar om läget i landet, om religionsdialog, om hur det är att äga och förvalta gamla byggnader i landet, om utbildning och forskning, samt om gudstjänstlivet kring många koppar hett kaffe. Det blev en synnerligen intressant och givande eftermiddag.

Vinter i Istanbul

Det har regnat och blåst i många dagar nu. Det blåser från Balkan, säger våra vänner med respekt i rösten. Det betyder västlig vind, men har samma betydelse för oss då vi säger nordlig vind.  Det känns emellanåt riktigt kallt också för en nordbo. Tidvis är vinden så hård att de röda flaggorna med den vita månen och stjärnan står rakt ut. När det regnar förvandlas gator med stark lutning till vattenströmmar på nolltid. Man kan tro att man vadar i en älv. Bästa skyddet är då vattentäta goretex-kängor.

Folk har tagit fram sina vinterrockar och paraplyer. Men har du glömt ditt paraply hemma, så kan du köpa ett nyt i nästan alla gathörn. Försäljarna dyker upp som ur ingenstans då det kommer en skur. Regnet är försäljarnas bästa försäljningsargument. I passagerna under de stora gatorna kan du köpa en tröja från någon av de många försäljarna. Också för dem är det kallare vädret goda nyheter.

 Männen på broarna är lika många som förut. Under alla årstider fiskas det från broarna. Men nu på senhösten är de betydligt varmare klädda. Den starka strömmen i Borsporen gör att vattnet hela tiden byts i en snabb takt. Därför hålls vattnet förvånansvärt rent. Med tanke på stadens inemot 20 miljoner invånare kunde det se mycket värre ut.

Man kan se att det lönar sig att fiska här. Varje gubbe har ett plastämbar eller en plastflaska bredvid sig, och nästan utan undantag finns det större eller mindre nyfångade fiskar i dem. Jag antar att det för många handlar om att dryga ut familjens matbord till kvällen. För andra är det business som gäller. På kvällen plockas små enkla grillar fram och de nyfångade fiskarna grillas och bjuds ut åt flanörerna längs stränderna. Ugnsvarm fisk med bröd och grönsaker till en liten slant är ingen dålig ide´.

Det är annalkande vinter i storstaden Istanbul. Det känns gott att på kvällen komma hem till sin bostad, dricka hett te och hoppas att gasvärmen fungerar. Är det emellertid blåsigt och kallt redan från morgonen, så infinner sig frågan: skulle inte den här dagen vara passlig för att repetera turkisk grammatik?

Men vintern är inte enbart kallt och regnigt väder. Emellanåt tittar solen fram och muntrar upp stämningen. Ibland är det både regn och solsken samtidigt. Under sådana korta stunder kryper regnbågen fram och då gäller det att vara snabb med kameran.

Död och uppstånden mans resa

I staden Larnaca på Cypern finns en imponerande gammal kyrka, byggd på 900-talet. Den heter Sankt Lasaros-kyrkan och är uppkallad efter den Lasaros, som omtalas i Johannesevangeliets elfte kapitel.

De tre syskonen Marta, Maria och Lasaros bodde i byn Betania, ca 3 km från Jerusalem. Lasaros dog och begravdes, men väcktes till liv på nytt av Jesus efter att ha legat fyra dagar i graven. Händelsen ledde till en folkväckelse i Judeen. De tre syskonens ikon finns i kyrkan i Larnaca.

Efter Jesu död och uppståndelse och efter att de Jesustroendes församling började växa, måste många fly från det Heliga landet. Till dem hörde också Lasaros, som på sin flyktfärd kom till Cypern. Där installerades han enligt legenden till ledare (biskop) för församlingen i Kition, staden som idag heter Larnaca. Efter 30 år som församlingsledare dog Lasaros och begravdes för andra gången. 

Efter arabernas övertagande av Cypern år 649 förlorade man kännedomen om var graven fanns. Men år 890 fann man en grav med inskriptionen "Lasaros, fyra dagar död, Jesu vän". Lasaros  ryktbarhet gjorde att kejsaren Leo VI beslöt att flytta hans reliker till Konstantinopel år 898. Som kompensation byggdes Lasaroskyrkan på 900-talet. Lasaros reliker stals i Konstantinopel av riddare i det fjärde korståget och fördes till Marseille på 1200-talet, där de senare försvann.

Under frankisk och venetiansk överhöghet (1200-1500-talet) blev Lasaroskyrkan romersk-katolsk. År 1571 intog  ottomanerna Cypern och gjorde kyrkan till moské. Ottomanerna sålde emellertid byggnaden till de ortodoxt kristna som gjorde den på nytt till en ortodox kyrka.

Efter en brand i kyrkan år 1970 genomfördes en omfattande renovering 1972. Då fann man under kyrkans altare en sarkofag med relikdelar, som sägs ha kunnat identifieras som Lasaros reliker. Allt hade man tydligen inte fört bort år 898. Nu ligger alltså Lasaros begravd i sin kyrkas gravrum. Resan till den sista vilan har för benen i sarkofagen varit både ovanlig och lång.

Vandring i Kuzguncuk

Kuzguncuk är en gammal stadsdel som hör till storområdet Üsküdar i Istanbul. Den ligger magnifikt belägen på Bosporens Asiatiska strand. Området är mycket kuperat. Från höjden ser man  stadens europeiska sida på avstånd. Från början var det en egen liten stad som hette Hrisokeramos, grundad av kejsar Justinianus på 500-talet.

Kuzguncuk är berömt för att stadsdelen bebotts tidigare av många nationaliteters och kulturers människor. Här finns synagogor och kyrkor nära intill moskéer, vilket vittnar om att judar, katoliker, armenier och muslimer levt här sida vid sida.

Här finns många vackra gamla trähus på de krokiga små gatorna och ett otal små trevliga caféer.

Vid strandvägen i Kuzguncuk hittar man Surp Krikor Lusavoriç armeniska kyrka, byggd i medlet på 1800-talet. Kyrkan är väggranne med Kuzguncuk-moskén.

Porten till den ortodoxa Hagios Panteleimon-kyrkan och dess trädgård är magnifik. Atatürks relief ovanför porten är smyckad självständighetsdagen till ära.

En av de många smågatorna med Üryanizade-moskén i bakgrunden. Kuzguncuk har idag ca 4000 invånare.

En vandring i Kuzguncuk en vacker höstdag kan vi nog rekommendera.

Belgradskogen

När man blir trött på att vara i storstaden Istanbul, kan man göra en utfärd till Belgradskogen norr om staden. Bussen körde längs Bosporens europeiska vackra strand. Kommer man med bil så måste man betala inträde vid porten.

Belgradskogen är 5500 hektar stor blandad lövskog. Järneken är det allmännaste trädet. Murgröna och andra klängväxter slingrar sig längs trädstammarna.

Små vita blommor som liknar Krokus finns på marken. Det var märkligt, för vi besökte skogen var mitt i oktober.

På olika ställen i parken har man placerat ut bord och bänkar. Där kan familjer sätta sig ner och äta sin utfärdsmat.

I skogen finns sedan gammalt stora vattenreservoarer för stadens invånare. Vattnet rinner ner från bergen och samlas upp i reservoarerna. De ser ut som en flod.

Ställvis finns det riktigt vackra ställen att stanna upp vid. Men det är nog lugnet som är det bästa. Också fågelsång kunde man höra i oktober.

Det är en speciell ljusgrön färg som solljuset genom lövträden ger. Det är en behaglig känsla.

En extra krydda för vandraren i skogen är ängarna med de vita blommorna, som finns lite varstans.

För den som är i Istanbul en längre tid är nog Belgradskogen väl värt ett besök. För oss blev det en fin vandringsdag.

Kristusklostret på Kınalıyada

Härom dagen gjorde jag en vandring på ön Kınalıyada utanför Istanbul. Det är den första och minsta av de s.k. Prinsöarna i Marmarasjön strax intill inloppet till  Bosporen. På ön finns ett gammalt kloster på den nästhögsta höjden.

Det är en märklig känsla som griper en besökare då man närmar sig det stora byggnadskomplexet. I dessa stora hus kunde gott och väl ett hundratal munkar ha bott, bett, studerat och arbetat. Kyrkobyggnaden och den stora innergården ger ett magnifikt intryck.

Nu ser emellertid allt öde ut, dock inte förfallet. Munkarna är för länge sedan borta härifrån. Någon verksamhet verkar det inte att finnas i det stora klostret. De höga murarna håller besökare utanför och taggtrådsstängslet på murarna är respektingivande.

En hund skäller på mig då jag går förbi muren och tittar in genom ett stängsel. Lite liv i varje fall.
En relativt ny korgbollställning på en av innergårdarna vittnar om att det sannolikt finns ungdomar i huset. En flagga i ett fönster och några plaststolar tyder på att någon ändå bor i huset.

Jag vandrar uppåt från klostret längs en gångväg mot en skogsdunge. Där möter mig plötsligt en järnport och höga betongmurar. Det finns ett stort kors på porten. Den är olåst, så jag går in.

Jag märker att jag har kommit till en gravgård, uppenbarligen klostrets gravgård. De grekiska inskriptionerna på gravarna och på korsen säger mig att jag kommit till en grekisk-ortodox gravgård.

Det finns mellan 50 och 100 gravar på området. Tyvärr ser det förfallet ut. En av gravinskrifterna har årtalet 2016. Alltså har någon begravts detta år här.

Jag vandrar tillbaka till klostret och den stora låsta huvudgrinden. Efter lite tvekan ringer jag på dörrklockan. Ett gällt ljud hörs. En bevakningskamera är riktad mot mig från en husvägg innanför porten. Inget annat hörs än hunden som skäller. Efter en stund ringer jag på nytt. Och efter en stund kommer en svartklädd äldre man långsamt gående mot porten.

Jag presenterar mig som finländsk forskare och har ett intresse att titta in här, om det skulle gå för sig. Riktigt glad är gubben inte, men han släpper in mig i varje fall. Nej, någon verksamhet finns det inte här, säger han på min fråga. Men vi har ett ungdomsläger här varje sommar, tillägger han. Numera är det är bara han och hans familj som bor i det stora klostret. Nu har han ändå jobb att göra och lämnar mig ensam på gården. Jag tittar mig omkring  på gården och känner om dörren till kyrkan skulle vara olåst. Inte.

Hunden närmar sig mig, men visar sig vara hur vänlig som helst. Efter en stund är visiten slut, för gubben ska bort på ett ärende och vill inte lämna mig ensam kvar på klostergården. Kom tillbaka till sommaren, då har vi också gudstjänster i kyrkan, säger han. Vi småpratar om allt möjligt på vägen neråt från klostret och det blir hur gemytligt som helst till sist.

Hemma läser jag mera om klostret. Uppenbarelse- eller förvandlingsklostet (eng. tranfiguration) eller Kristusklostret är nästan tusen år gammalt och härstammar från Byzantinsk tid. Det lär ha byggts för kejsaren Romanos IV Diogenes, som efter att han förlorat slaget vid Manzikert år 1071 förvisades hit som fånge. En kort tid senare förvisades också kejsaren Nikeforos III Botaneiates till detta kloster, efter att han tvingats abdikera år 1081.

Efter att ottomanerna intog Konstantinopel 1453 förföll klostret och lämnades som ruin. Men 1772 åtog sig i Konstantinopel bosatta grekiska köpmän att restaurera klostret till den form det har i dag. I modern tid har turkiska staten förhindrat användandet av det ortodoxa klostret och beslagtagit dess marker. Den ekumeniska patriarken Bartolomeus I riktade en uppmärksammad vädjan till staten 1998 om att återfå klostrets marker. Men ännu har ingenting hänt.

Moskébesök

Det finns en moské ungefär i vartannat kvarter i det religiöst konservativa Üsküdar. I dag blev jag tilltalad av några gubbar på gatan, som ofta sett mig gå förbi. De undrade varifrån jag kommer, vad jag gör i landet och hur det kommer sig att jag talar turkiska osv. Själva hade de tidigare jobbat med turister och kunde också några fraser på finska.

Småningom gled samtalet in på politik och religion. En av gubbarna, som är någon sorts medhjälpare i kvartersmoskén, bjöd in mig på te till moskégemenskapen. Eftersom deras moské är under reparation, samlas man just nu i ett bostadshus nedersta våning.

I farstun ska man ta av sig skorna innan man kan beträda de mjuka röda heltäckande mattorna. En av männen hade tydligen i uppgift att ta sig an gäster. Han visade mig runt i lokalen. Det finns en rymlig aula, ett stort bönerum, och ett serveringsrum. Det fanns ca tio män i serveringsrummet då jag bjöds sitta ner och få mig en kopp te.

Jag insåg att moskén är en sorts allmän samlingsplats för män i omgivningen. Här fanns stadens gatuarbetare i sina overaller, som tog sig en vilopaus i arbetet. Här fanns äldre män som kommit för att fördriva lite tid, här fanns yngre män, som möjligen var arbetslösa. Jag frågade om inte också kvinnor kan komma hit. Nej, det är "haram", det vill säga orent. Varför det då, undrade jag. Jo, därför att det är förbjudet. Så det var ju klart besked, då. Var ber då kvinnorna, undrade jag. I hemmen, var svaret.

Bland männen i moskén fanns också den lokala imamen, dvs. böneledaren, en sorts präst. Han ville gärna föra in samtalet på trosfrågor, precis som några andra män också ville. Någon frågade om jag är muslim. Nej, jag är kristen, svarade jag. Alla religioners företrädare borde samlas tillsammans under islams ledning, ansåg imamen. Han tillade att muslimer också ser Jesus som en profet och Maria som en synnerligen viktig kvinna. Det känner jag till svarade jag, för jag har läst Koranen. Då borde du absolut få tala med en högt uppsatt ledare, tyckte imamen och visade hans bild i sin telefon. Vanliga imamer är nödvändigtvis inte så inkomna i sin egen religion att de kan föra en religionsdialog, har jag läst och hört.

Jag blev upplyst om att bönestunden hålls i salen fem gånger om dygnet, och att jag är välkommen med, om jag vill. Nej, vi kristna följer inte muslimsk bönetradition, sa jag. Men kanske är du lite intresserad i varje fall, undrade en annan man. Kanske är du så där 50/50, försökte han. Nej, jag är kristen och glad att vara det, sa jag.

Småningom gled samtalet mera över till politik. Presidenten är på väg att skapa ett nytt osmanskt rike, sa imamen. Intresset för Europa minskar, sa en annan. Men vi finländare är intresserad av att få mera kunskap om den muslimska världen. Därför är bl a jag forskare i turkisk kultur och historia, sa jag. Vi kunde också konstatera att demokrati inte betyder detsamma i Turkiet som det betyder i Europa.

Småningom tyckte jag att besöket kunde avslutas, tackade och gick. Får nu se om de bjuder in mig en annan gång, eller om de kanske tyckte att jag inte var tillräckligt medgörlig eller intresserad. Det skulle ändå vara intressant att någon gång komma så långt att de skulle börja ställa frågor om min tro.

Slovenien

Vi besökte Slovenien under ett förlängt veckoslut och blev mycket förtjusta. 

 Slovenien är den av de gamla Jugoslavienrepublikerna som ligger mest i norr. Landet har två miljoner invånare och nästan alla är katoliker.

Vi bodde i staden Bled på pensionat Tereza. Tereza var redan 70 och ska snart pensionera sig, men hon hade mycket att berätta. Tyska, engelska, italienska går bra, och så deras eget språk som vi inte förstod något av.

Terezas bakgård var en fröjd att titta på.

Man använder euro och prisnivån var inte skrämmande.

Bled är bygd vid en liten sjö där vi simmade varje dag. I sjön finns en ö med en kyrka på, och kyrkklockornas klang bar vida omkring. Man kunde också hyra roddbåt och ro ut till ön.

Vi fick vandra i de juliska alperna. Vilken storslagen natur! Vattenfall, klyftor, forsar varvat med leende gröna ängar.  På bilden Slavica vattenfall vid den andra sjön som heter Bohinj.

Rent, fungerande, väl hållet och med en känsla av att "litet är vackert". Och naturens tystnad.

På bilden Stefanskyrkan i en liten bergsby nära Bled, en av hållplatserna på vår femtimmarsvandring den här vackra septembersöndagen.
Vi rekommenderar varmt ett besök i Slovenien!

Världens förnämsta utställning?

I lördag besökte Tua och jag Tokapı-palatset i Istanbul på nytt. Det var roligt att känna igen de fina portarna, trädgårdarna, de otroligt vackert smyckade husen - och känna atmosfären av forna sultaner och deras hov.

Sultanens utsikt från altanen mot Bosporen var helt okej.

Ingången till salen där sultanen höll rådslag med sina storvisirer är praktfullt dekorerad.

I ett av husen finns en utställning, där föremålen absolut inte får fotograferas. En lång kö av andäktiga besökare beskådar föremålen i glasmontrarna. Det är verkligen inte vilka föremål som helst man menar sig ha kunnat samlas i dessa rum.  Nej, det är så att man tappar andan då man läser på skyltarna.

I den första montern finns kung Davids svärd! Fast han kallas faktiskt profeten David enligt skylten och Koranen.

I den andra finns Moses stav, med vilken han fick Röda havet att dela sig och med vilken knackade fram vatten ur klippor då israeliterna tågade genom öknen!

I en annan monter finns patriarken Abrahams kokkärl!

Där bredvid finns Johannes döparens huvudbonad - en turban!

I en specialmonter finns ändå dyrgripen bland dyrgripar -  fotspåren av profeten Muhammed då han steg upp till himlen! Var månne strålningen från himlen så stark att fotspåren brändes in i stenplattan?

I följande monter finns små dyrbara skrin som innehåller tofsar av Muhammeds skägg.
I andra små skrin har man förvarat profetens tänder. Mina tankar går till helgonreliker som finns i gamla katolska kyrkor.

Muhammeds imponerande egna guldinfattade svärd och hans egen pilbåge finns också i en monter på hedersplats. Där intill finns de tidiga kalifernas svärd också samlade.

Mycket ska man då höra innan öronen trillar av, brukade min mormor säga.