I sultanens palats

I dag steg vi av bussen på väg hem från kyrkan och besökte Beylerbeyipalatset, vars namn betyder "Herrarnas herres palats". Det byggdes som den osmanska sultanens sommarresidens på 1860-talet. Där kunde sultanen Abd Ül-Aziz ta emot utländska statsöverhuvuden. Palatset ritades av Sarkis Balyan  och är en synnerligen utsmyckad byggnad med allt man bara kan föreställa sig: guld, silver, pärlemor, elfenben, ebenholz, kristall mm. Den är mer överdådig än de flesta europeiska regenters palats och en upplevelse av rang. Palatset har tre våningar och över 20 salar. Också ett harem har funnits i palatset. Vi bara måste beundra de överdådiga tapeterna, möblerna, mattorna, gardinerna och kristallkronorna samt takmålningarna med havsmålningar och ornament. Som extra krydda fick vi guidning på turkiska tillsammans med en religiös flickskolas elever. 

Banker i långa rader

Här i detta väna land kan bankerna inte samarbeta särskilt bra. I Finland är vi vana med att bankerna har gemensamma bankautomater, här är det fenomenet tydligen helt okänt. I stället står bankernas automater ofta sida vid sida med varandra. På en byggnad i Ûsküdars hamn finns det elva olika bankers automater i en lång rad! På bilden ovan finns Ziraat, Tûrkbanks, Sekersbanks och Ingbanks automater. Jag tyckte ju att Ingbank kunde passa mitt visakort som har bankkonto i Ingå, men sidu nej! Jordbruksbanken (Ziraat) har jag ännu inte prövat. Däremot går det bra i sockerbanken (Sekerbank). Det tycker jag är ganska sött. I dag öppnade vi eget konto i Garantibank. Får se vad det kommer att garantera oss...

Stadsbussar

När vi ska till "centrum" tar vi bussen till Ûsküdar hamn, och därifrån färjan till europeiska sidan. Bussen tar normalt 30 minuter. Man hinner fundera en hel del på den tiden, speciellt som vi alltid får ståplats på morgonen. Ofta får jag ändå sitta så småningom. Jo, för här har damer självklart förtur till sittplatser i bussarna! Jag är inte ännu så gammal att någon stiger upp för min skull. Men om det blir en plats ledig knackar man mig på axeln och erbjuder platsen till mig, eller till någon annan dam som står. Det uppskattar jag!

Bussresan drar ofta ut. På morgnarna blir det ibland 60 minuter. Det är trafikstockningar, och alla fordon rör sig framåt i snigelfart. "Kalabalik" heter det på turkiska. I Helsingfors blir folk väldigt nervösa när tidtabellerna inte håller. Man sitter och tänker på all "effektiv" tid som går förlorad. Här tar folk det mer lugnt. Det går inte att vara effektiv när trafiken står stilla. Gud har min tid i sin hand, och nu står jag här och svajar i takt med gasa/bromsa schemat. I bästa fall kan jag koncentrera mig på att be. Eller så vegeterar jag: kopplar kropp,själ och ande på stand-by och försöker låta bli att bli åksjuk.

Man hinner fundera mycket när man åker buss.

Uppståndelsens glädje

Den lutherska församlingen i Istanbul inleder sedan några år sitt påskdagsfirande med ett besök på de protestantiska kyrkosamfundens gravgård. I morse höll vi sång och bön omkring graven för den hittills enda församlingsmedlemmen som finns begraven på gravgården, Kornilyos Stamatyades. Därefter hölls en fin påskmässa i kyrkan för ca 90 personer, av vilka en grupp besökare från Finland. Mässan avslutades med påsklunch i knytkalasstil.

Moskén vid vår busshållplats

Moskén vid vår busshållplats har renoverats en längre tid. Igår kl. 13 var där fest. Texten på  bannern ovanför gatan berättar att den återinvigdes av  Hilmi Tûrkmen, nyvald stadsdirektör i Ûsküdar.
Vi kom dit vid tvåtiden, men beslöt oss för att titta in en annan dag istället.

Var det ett sammanträffande eller ett medvetet val att den återinvigdes på en långfredag?

Skärtorsdag

Den lutherska församlingen i Istanbul lånar kyrka av en armenisk-katolsk församling. Det sägs att man inte haft regelbundna gudstjänster i kyrkan sedan 1950-talet. De kristna armenierna firar ändå påsken genom att tillsammans gå en påskvandring från kyrka till kyrka. Också i den kyrka lutheranerna lånar ligger då denna "Kristus i graven" framlagd vid ett sidoaltare. Som en extra ingrediens i den lutherska skärtorsdagsmässan... Underliga är Herrens vägar.

Faktaruta: Det finns ca 60.000 armenier i detta land. 60% av dem hör till den armenisk-ortodoxa kyrkan och endast 10% till den armenisk-katolska kyrkan. Övriga hör till diverse samfund.

Staden vid havet

Istanbul ligger synnerligen strategiskt placerad på båda sidor om Bosporen. Den västra sidan är Europa, den östra Asien. I norr öppnar sig Svarta havet, i söder Marmarasjön och längre söderut Egeiska havet. Vill man åka båt från Grekland till Ryssland måste man passera två trånga sund, söderöver genom Dardanellerna och norröver genom Bosporen. Båttrafiken är enorm. Varannan minut passerar ett stort lastfartyg eller oljetanker Bosporen antingen på väg norrut eller söderut. De kommunala färjorna för människor i staden över från den ena sidan av staden till den andra i en aldrig sinande ström. Därtill finns det en armada turistbåtar vars försäljare försöker fånga in särskilt dem som ser ut som turister. En hel del privatbåtar ser man också förtöjda vid stränderna. En del av dem är "satilik" och en del är "kiralik", dvs. till salu eller till uthyrning. Lite kliar det nog i fingrarna... Istanbul är verkligen staden vid havet.

Istanbul by night

Till skillnad från många storstäder, så är den här staden inte igång hela dygnet runt. Kollektivtrafiken slutar i huvudsak att köra vid midnatt. Man ser inte heller berusade eller hotfulla gäng på gatorna. Mitt intryck är att vi bor i en ren och trygg stad.

Fisk och bröd

Igår kväll var vi på ett engelskspråkigt bibelstudium. På hemvägen köpte Torsten fisk och bröd på Galatabron. Gott med färsk nystekt makrill, tyckte han! Fisken är säkert färsk. Gubbarna står där bredvid på bron och metar hela tiden.
Kan det nappa så här sent på kvällen?

Burghazada

Vi tog båten till en Prinsö igår efter skolan. Öarna ligger ca 12 km sydost om Istanbul och i gamla tider sändes "överlopps" prinsar hit. Sådana som kunde bli farliga och göra anspråk på makten om de fanns för nära. Med dåtidens dåliga förbindelser var prinsarna helt i exil här.

Nu är öarna lugna. Inga bilar är tillåtna, endast hästdroskor och cyklar. Underbara tystnad! Med miljonstaden inom synhåll, men inte inom hörhåll.

Burghazada är den tredje största ön. Där bor 1300 personer, och där finns en katolsk kyrka, tre ortodoxa kyrkor och en moské. En tur med droska runt hela ön tar en timme. Härliga lantliga frid!

Turbåten stannar vid fyra olika öar, så vi har några kvar att upptäcka.

Språkkurs andra veckan

Redan andra dagen blev språkkursdeltagarna indelade i mindre grupper. Vi är nu sex i vår grupp: en herr korean, två koreanska damer, en engelsman och vi. De koreanska damerna är mycket rara. På rasterna när vi tår i toalettkö övar vi våra turkiska fraser med varandra. Något annat gemensamt språk har vi inte! Nu vet jag att båda är gifta, men de lämnar vigselringarna hemma.

Engelsmannen är från London och honom kommer jag nog aldrig att tala turkiska med utanför lektionstid.

Språkskolan är gammal och sliten men mycket ärevördig. Vårt klassrum finns på fjärde våningen och där har man renoverat taken. De är så vackra! Sedan tar det vackra tyvärr slut.

En hälsning från tulpanparken

I stadsdelen Emirgane planterar staden årligen miljontals tulpanlökar i en park. Följaktligen är parken en plats dit människor gärna kommer för att promenera på våren. Tulpanen härstammar från detta land. Vi mötte också flera brudpar som lät sig fotograferas bland blommorna. Här är några smakprov från parken.

På språkkurs

Så har vi då blivit studerande vid Ankara unversitets Istanbulavdelning - och får numera studierabatt på bussar, spårvagnar, metro och båtar. På vår språkkurs är vi 19 deltagare i nybörjarklassen. Det är en otroligt internationell grupp: två kineser,  två sydkoreaner, två iranier, en israel, en grek, en dam från Elfenbenskusten, en ryska, en bosnier, en syrier, en irakiska, en libyska, en mexikan, en tyska och så tre finländare. Vår unga duktiga lärare talar enbart turkiska med oss och kräver att vi också gör det. Turkiskan är också det enda gemensamma språket vi studeranden har. Det här intensivt, intressant och mycket utmanande, men faktiskt inte så svårt som jag trodde.