Våra vänner i östra Turkiet tog oss en kväll på utfärd till bergstrakterna i Ardahan till "den svarta bäckens ravin" (Karaçay vadisi) på gränsen till Georgien. Våra värdar ville visa oss ett speciellt ställe, sade de.
Då vägen tog slut parkerade vi bilen och fortsatte till fots längs en bergsväg som blev allt krokigare och smalare. Platsen vi skulle till var Djävulens borg (på turkiska Şeytan kalesi). Redan namnet gav vid handen att man ville hålla besökare på avstånd. Enligt legender är den därtill byggd som en fälla.
Vi mötte en äldre man med sin häst på vandringen, men annars ingen. Massiva berg omgav en djup ravin på båda sidor. Långt nere i ravinen rann en bäck. Landskapet var otroligt vackert i augustikvällen.
På avstånd kunde vi se en liten borg byggd på en utskjutande klippa i ravinen. Man kunde gott förstå att den hade byggts i dessa gränstrakter för att bevaka vägen genom ravinen. Den som hade borgen kunde kontrollera alla som rörde sig på bergsvägen genom ravinen.
Namnet på borgen var respektingivande och allt annat än inbjudande. Solen höll på att gå ner och vi visste att det snart skulle bli mörkt. Det kändes onekligen lite kusligt. Jag sade också att jag hoppas att borgherren inte är hemma.
Själva borgen har enligt traditionen byggts för mer än tvåtusen år sedan, av urartuerna, det folk som härskade i dessa trakter från 900-talet till 600-talet före Kristus. Folken som senare härskat i dessa trakter har sannolikt använt och byggt om borgen enligt sina behov.
Enligt legender är borgen möjligen också en grav för en kungadotter, som dog som ung. Kungen ville bevara sin kära dotters grav som en hemlighet och skydda de dyrbarheter som lades med henne i graven. Därför grävdes flera gravar i bergstrakten och vilken som är den riktiga graven förblev en hemlighet. Kungen lät nämligen avrätta de soldater som grävt gravarna och som gav sin ed på att de inte berättat något åt någon.
Då vi kom fram till borgen höll det på att bli mörkt. Därför var det lite av en lättnad att inse att det inte längre finns någon ingång till själva borggården och till själva byggnaden. Antingen var den gömd eller dold. En sliten flagga på tornet visade ändå att någon gått in där.
Vi måste nöja oss med att gå runt borgen från utsidan på de platser som var möjliga att gå på. Men att gå in i en fallfärdig borg med det namn och rykte den har, hade inte varit särskilt lockande
