Juldagen

Vår turkiska guddotter som döptes i juni lät förstå att hon vill se "hur kristna firar jul". Vi bjöd in henne på juldagen, och så hade vi också någon att fira jul med!

Hur firar kristna jul? Vad är viktigt egentligen? Det goda samtalet, både om vardagen och om Guds rike. Bordsbönen, att tillsammans välsigna maten, vare sig man får skinka  eller indisk lammgryta (gissa vilkendera). Lite extra pynt, för att betona att det är fest, och levande ljus förstås. Julmusiken är viktig för mig men för henne var nästan alla melodier obekanta.

Paketen var inte många men vi hade valt rätt bok att ge till vår litteraturstuderande vän: Augustinus´ "Confessions". Världens första självbiografi, skriven av en kyrkofader i slutet av 300-talet.
Och jag fick ett fint paket av Torsten. Hans språkskolekompis från Libyen hade skrivit våra namn med arabisk kalligrafi, "hat" eller "khat". Så vackert, så speciellt! Den tavlan ska vi hänga på väggen.

Julbön på armeniska

På julaftonen fick vi vara med om julbönen i den armenisk-katolska kyrkan tillsammans med armeniska bekanta. Det är spännande att inse att det finns verkligt gamla, alltjämt verksamma kyrkosamfund i Istanbul. Mässan hölls på armeniska och turkiska och var otroligt festlig.
Senare samma kväll hann vi till vår egen lutherska församlings julbön, som också den var väldigt fin.

På hembesök

Dagarna före jul brukar diakonissorna i Finland besöka äldre församlingsmedlemmar med en liten julhälsning. Men hur kan diakonissan Tua få den rätta julstämningen här? I Istanbuls lutherska kyrka finns inga äldre, åtminstone ingen som är bunden till hemmet.

Ovanpå vår kyrka bor en äldre dam. Hon är armenisk-katolik så hon är inte direkt aktiv i vår församling, men hon finns ju där. Vi pratar ibland med varandra, jag trivs med henne för hon talar långsamt och tydligt och tar hänsyn till att jag inte förstår. Idag tog jag mod till mig och gick och hälsade på, med tanken att det var ett julbesök. Där satt vi sedan och drack te och diskuterade hennes barn och barnbarn, samt julfastan i olika kyrkor. Hon hade en väninna på besök också, och de var rörande eniga om att "det var bättre förr". När jag gav mig av lärde de mig vad jag skulle säga: "allahaısmarladık" - jag lämnar er i Guds beskydd. 

Det julbesöket gjorde mig glad. 

Offentligt julfirande

Borgmästaren i Maltepe, (en stadsdel i södra Istanbul, det forna Bryas) Ali Kılıç överraskade i år många genom att inbjuda till en julfest i Maltepe.

Det är första gången som en av stadens ledare uppmärksammar den kristna högtiden offentligt, sade flera av dem som var med.

Till programmet på stadsdelens torg hörde tal av borgmästaren och lokala kristna ledare, kyrkokörssång, en mexikansk dansuppvisning, informationstavlor om julen samt julklappar. 

Det var intressant att få vara med.

Urblomman

Senaste lördag bjöd vi hem några turkiska vänner från församlingen.

Vi var ju lite nervösa för hur samtalen skulle löpa med de här enspråkiga vännerna. Inga problem, vänskap kan finnas bortom ord. I tur och ordning stod jag med någon av gästerna framför den stora väggkartan över landet. Jag fick höra var just han eller hon var född, var mamman bodde, var pappan bodde, varför man flyttat till Istanbul.

En av dem hade med sig en julstjärna, så här lagom inför julen. En annan blev ivrig och berättade att den röda blomman är viktig för turkar. Den sägs vara Kemal Atatürks favoritblomma och kallas följaktligen Ataçiçek:Ata-blomma.  Eller översatt: Ur-blomma.

Mot slutet av bjudningen gled diskussionen ändå in på teologiska frågor och då föll jag helt av kärran. Jag klarar inte av att diskutera skärselden på turkiska. Jag vet väl knappt vad jag skulle säga på svenska.

Från bönernas värld

Ingen i detta land kan undgå att lägga märke till att bönerna hör till vardagen här. Fem gånger per dygn kallar minareterna till bön. Före soluppgången hålls bönen Sabah, som betyder morgon. Den andra bönen kallas Ögle och hålls mitt på dagen, vilket också själva ordet betyder. På eftermiddagen hålls bönend Ikindi och på kvällen Aksam, som betyder kväll. Den sista bönen heter Yatsı och hålls efter att solen gått ner.

Endel människor förvånar sig över de många bönerna och kanske ännu mera över att de är obligatoriska. Men varifrån kommer denna bönerytm och reglerna om de fem bönerna? Från Muhammed, som fått dem av Gud, är standardsvaret. Men har de kanske ha fått intryck från de kristna klosterreglerna, som är betydligt äldre än Islam?

I klostren bad munkar och nunnor upp till åtta böner dagligen. Den första kallas Matutin, och betyder tidig morgon. Då sjöngs morgonsången Te Deum. Den andra bönen, Laudes, är hyllningen till Gud i formen av Sakarias lovsång, vid solens uppgång, ca kl 6. Därefter följde Prim vid den första timmen (kl 7), Ters vid den tredje timmen (kl 9) , Sext vid den sjätte ( kl 12), och Non vid den nionde timmen, (kl 15). Dagen avslutades sedan med Vesper ca kl 18, som innehåller Marias lovsång, och Completorium vid solnedgången (Symeons lovsång). Katolsk tradition i dag räknar inte längre med Prim. Därför är bönestunderna numera sju.

I Luthersk tradition har vi bevarat enbart två dagliga böner, morgonbönen (Laudes) och aftonbönen (Completorium). Att i skolor be morgonbön och att lära sina barn att be aftonbön, har alltså långa traditioner, som går tillbaka till tiden då kyrkan var mycket ung.

Men egentligen är traditionen ännu äldre. Våra kyrkors tideböner härstammar i sin tur från judendomen. Där räknar man med tre dagliga böner, morgonbönen (Shacharit), eftermiddagsbönen (Mincha) och kvällsbönen (Maariv).

När ska ni fira jul?

Det frågar våra finska vänner här. Tja, vad betyder det att fira jul, vad är viktigt egentligen?

Språkskolan pågår ända till julannandag så julen är vardagstid här. På kvällen den 24 blir det julbön i församlingen. Ska bli roligt att få fira med vår nya församling! Sedan kokar vi kanske risgrynsgröt som vi häller vi druvsirap på. Plommonsoppa i all ära med druvsirap är mycket godare! Vanlig sirap finns inte att få men jag köpte en burk pepparkakor  från IKEA. Glögg fick vi av en vän som också handlat där. Och så fick jag tag på en elektrisk ljusstake och en julduk med svenskt allmogemotiv. Hurra för IKEA. 

Torsten åkte långt bort till den enda kristna bokhandeln i stan och skaffade en julkrubba i paff. Den ska vi bygga ihop på julafton. Kanske tillsammans med någon  turkisk vän på besök? Julstämning blir det också av julradion.fi - tack till Jenny S. som lämnade efter sig sina små externa högtalare!

I ett skåp hittade vi Ulla-tonttu -04 och Jenny-tonttu -04 samt en anonym kollega. Vi känner dem inte från tidigare men de ska nog få komma fram. Däremot tror jag inte det blir så många paket. Det är inte viktigt längre i vår ålder.

På balkongen har jag en 60 cm hög tall i stor kruka. Med lite röda bollar i kan den bli ett fint julträd för några dagar - sedan får den flytta ut på balkongen igen.

Här får vi glädja oss över julens under: att Gud föddes som ett barn här på jorden. Efter julen kommer vi till Finland och då får vi dessutom glädja oss över att träffa våra egna närmaste.

Marmaray

Där vår bygata börjar – eller slutar, hur man nu ser det – finns Marmaray. Den är en av Istanbuls nya metrolinjer. När den öppnades för drygt ett år sedan hade den bara tre stationer, nu finns det redan fem. Tre av stationerna är underjordiska, de övriga 37 (!) blir på marknivå.

Marmaray tar oss på 4 minuter från Ûsküdar i Asien till europeiska sidan. Bosporen, sundet mellan Europa och Asien är 55 meter djupt. Marmaray går under sundet på 60 meters djup i två enspåriga tunnlar. Enspåriga för större säkerhet. Tunnlarna är byggda i 11 sektioner som enligt reklamprogrammet i TV rutorna verkar tillslutas ifall av en jordbävning. Det låter spännande också för en oteknisk person som jag. 

Med Marmaray kommer vi snabbt och behändigt till turistkvarteren vid Sirkeci. Även om rulltrappan upp ur underjorden tar 10 minuter!

Vår bygata

Vi gillar vår bygata. Efter fyra veckor på den nya adressen har vi blivit bekanta med flera av småföretagarna längs gatan. Vi har burit mattor till kemtvätten och fått dem rena tillbaka. Vi har anlitat skräddaren, grönsakshandlaren, pappershandeln och minimarketen. Jag har handlat lättsaltat smör i ekomjölkbutiken, och en dag ska jag prova deras vattebuffeljogurt. Jag har handlat bröd hos bagaren och frågat efter brödens namn. Numera ser han road ut när jag kommer "hon som frågar vad bröden heter". En dag köpte hem jag en köttbullsportion från det pyttelilla matstället i hörnet, och undrade om dom har olika rätter för olika veckodagar. "Nej", sa mannan och såg ledsen ut. "Bara köttbullar. Alltid bara köttbullar". Men:"Dom är hemlagade, vi gör dom själva här!" Goda vad dom.

Torsten har köpt blommor av tanten vid moskén samt besökt barberaren. Han har också köpt både skruvar och muttrar och diverse elektriska delar. Vi har vardera besökt bygatans hamam (turkiskt bad) - ett utmärkt sådant! Jag har fört två kuddar till möbelrestaureringen. Där blev jag bjuden på te och satt länge och pratade med hantverkaren och några granngubbar. "Kom på nytt, ta din man med också!"

Det här lilla samhället välkomnar oss.

En liten turkisk berättelse

Vår lärobok i turkiska innehåller också lärorika små berättelser. Vad sägs om den här?

En örn hade byggt sitt bo högt uppe på en klipphylla och i boet fanns fyra ägg. En vacker dag blev det blev en liten jordbävning. Boet ramlade ner och äggen rullade ner för berget. Ett av äggen klarade resan och hamnade nere i dalen invid en bondgård. På bondgården fanns det ett hönshus.
Ett av hönsen upptäckte örnägget och tog hand om det i tron att det var ett hönsägg. Hönan lade ägget bland de andra äggen som hon höll på att ruva.

Så föddes en vacker dag små kycklingar men också en örnunge. Örnungen växte upp bland hönsen och trodde att han var höna, och det utgick också hönsen ifrån. Han var lite lite annorlunda, förstås. Men toleranta som de var räknade hönsen honom som en av dem, utan större problem.

En annan vacker dag såg örnen andra örnar flygande kring berget ovanför bondgården. Han suckade och sa, ack om man ändå kunde lära sig att flyga som de där örnarna. Men hönsen sa, att han inte i onödan skulle drömma om sånt som inte kan bli sanning. Du är ju en höna och en höna kommer du att förbli. Och vi höns flyger ju inte.

Då bestämde den unga örnen att aldrig försöka bli något annat än vad han trodde sig vara, dvs. höna. För vad tjänar det till att anstränga sig och försöka uppnå något sådant som man inte kan uppnå?

Så levde örnen sina dagar i hönsgården som en bland hönsen fram till den då han också dog i övertygelsen om att också han var en höna som aldrig skulle kunna flyga.

Ja, lönar det sig att försöka sig på sådant som andra säger att man inte kan uppnå? Är det värt att eftersträva sådant som låter omöjligt? Är det kanske tryggast att inte drömma så mycket?
Svara själv på dessa frågor. För det är du som har svaren.

På kurs i Elrim-institutet

I går var jag med om en av Elrim-institutets kortkurser. Det är rätt utmanande att vara åhörare, även om det teologiska temat var bekant. Av det turkiska föreläsningsspråket förstod jag nu mera än tidigare, men långtifrån tillräckligt mycket. Föreläsaren hjälpte åhörarna med att ge de centrala begreppen på grekiska (ja, det är längesen jag läste det). Vissa exempel tog han från sin vardag i Tyskland på tyska. Men han är finländare, så tankemönstret var dock finskt. Själv följde jag med i min svenska bibelöversättning. Förvånande nog blir man ändå inte alldeles råddig, utan blir hjälpt med insikter ur olika språk.

Elrim-institutet i Istanbul ordnar utbildning och religionsdialog mellan kristna och muslimer samt upprätthåller ett rätt så bra bibliotek. Dessutom sköter institutet bokutgivning och erbjuder möjligheter till forskarplatser.

Gästtofflor

I det här landet lämnar man ytterskorna i trappuppgången, och så får man ett par gästtofflor när man stiger in i lägenheten. Också arbetskarlar gör så!

Den här dagen har vi haft fem  gubbar här. Tre gubbar försökte under sammanlagt fyra timmar få varmvattnet att fungera i vårt badrum. Ibland ville de rådgöra med oss, men vi tyckte att de hellre skulle ringa hyresvärden. Det är trots allt han som betalar - varmvatten i badrummet är liksom standard när man hyr en bostad.

De ringde, han kom. Vi satt länge i vårt vardagsrum och drack te och småpratade med 84-åringen. Han hör lite dåligt, men han talar långsamt och tydligt så turkiskan är lätt att förstå. Och så har han ju sina 10 ord engelska! Den gamle soldaten var uppenbart nöjd över att vi inte täckt in väggmålningen av Atatürk.

Vi har faktiskt bett om att få bli bekanta med folk i anledning av vår nya bostad. Gud kan använda också brist på varmvatten som ett redskap för bönesvar.

Den femte gubben var här en kort stund, han bytte ut pumpen i vår tvättmaskin.

Nu har vi då varmvatten! Vi räknar också med att tvättmaskinen fungerar. Men vi måste skaffa fler gästtofflor. Det är genant att alla gästtofflor är upptagna när hyresvärden stiger in genom dörren!

Glöm inte att betala era skatter!

Så står det på skylten nere vid Uskudars centrum. Understa raden berättar att kassan på skattebyrån är öppen också under veckoslut i november. Och i emblemet till höger sänder Üsküdars borgmästare vänliga hälsningar till oss alla.

Finns det månne mer effektiva sätt att samla in skatter än genom att sätta upp lappar i centrum och genom att hålla kassan öppen på veckoslut?

Folk berättar för oss att företagare betalar skatt ytterst selektivt. Om jag vill ha kvitto på något så höjs priset med 18 %, för då måste företagaren betala skatt. Och alla vet att ingen företagare betalar skatt på allt han säljer, de flesta lär betala skatt på ungefär hälften...

Ibland är jag nöjd över automatiken i Finland. Inte skulle jag då ha lust att gå och köa till skattebyrån en lördag förmiddag för att få betala mina skatter.

Trevliga besök

Ibland får vi besök, och det är trevligt.

Av en vän på Island fick vi höra om ett pensionerat amerikanskt par som gärna skulle träffa några "lokala" under sitt besök i Istanbul. Vi är kanske inte fullt så lokala som de hade önskat, men vi talar åtminstone mer engelska än de flesta lokaka. Vi fick en givande samtalsstund över en kopp kaffe med det här sympatiska, bildade paret på lördag. På söndag dök de upp i vår kyrka!

På söndag fick vi också tre gäster från Ingå. De blev de första gästerna i vårt nya hem! Tillsammans med Ingåborna kom vi oss upp i Galatatornet igår,  första gången någonsin för vår del.

Gäster ger vidgade vyer, på olika sätt. Vyn från Galatatornet är hisnande.

Nya bostaden

Nu har vi flyttat!

Nu sitter vi här och tittat ut över ett grått och regnigt Bosporen, och räknar vattenbussar, oljetankers, små fiskebåtar och enstaka lyxkryssare. Tidigt i morse kom ett hiskeligt stort hangarfartyg som ledsagades av minst fyra lotsbåtar.

Men visst har vi en del kvar att fixa i vår nya lägenhet. Nätet fungerar mycket varierande, vi behöver få en bättre uppkoppling. Internetkopplingen är helt avgörande både för arbete och fritid. Gasspisen är inte kopplad ännu. Men ugnen går med el och fungerar.  Vi kan själva reglera värmen i lägenheten via en apparat som går med jordgas. Vi får pröva oss fram ett slag tills vi hittar lagom temperatur.

Fotot liknar inte dagens regntunga utsikt. Bosporen är fascinerande i alla väder!

Tacksamhet

Vi ska flytta om fyra dagar, på tisdag.

Hittills Gud visat sin omsorg om oss på så oändligt många sätt i samband med den är flytten.

Jag tycker om listor. Här kommer en  tacksamhetslista:

- vi har tidigare skrivit om vår bostadsförmedlarvän, vi kan kalla honom Fabian.
- vår usta har vi också skrivit om tidigare. Vi är alltjämt nöjda och tacksamma!
- Torsten träffade en dag en granne, som berättade att  hans fru jobbar som städerska. Då renoveringen var färdig kontaktade vi dem och de kom. Fast det var nog hon som gjorde jobbet. Sex timmar var hon där och tvättade fönster, skåp, hyllor och golv. Golven har hon säkert tvättat flera gånger. Hon gjorde ett gott jobb och vi är glada över kontakten med grannarna!
- Vi har fått tag på en flyttfirma. Då vi förhandlat färdigt om priset skulle de hämta lådor åt oss. Igår ringde jag och frågade efter lådorna och de sa att de kommer på kvällen efter 8. Vid halv niotiden började min tro svikta - jag hade säkert förstått fel, eller så är de bara inte pålitliga. Överlag är det en tröskel att ringa om något. Jag kan förklara vad jag vill, men när svaret kommer tappar jag bort mig. TALA LÅNGSAMT tycks vara omöjligt för enspråkiga turkar. Så jag hade säkert förstått fel igen.
Men om vi inte kan lita på den här flyttfirman så har vi problem. Var ska vi hitta en annan, en pålitlig, så här snabbt? Halv tio på kvällen ringde det på dörren. Då kom flyttlådorna! Alldeles som överenskommet.Vilken lättnad att igen våga tro att jag kan lita på den här flyttfirman!

- Jag är tacksam för att Gud hjälpt oss med att få allt praktiskt att gå framåt. Jag är också tacksam över att vi mött så många människor som visat sig pålitliga. Det tycks inte vara en självklarhet - våra turkiska vänner varnar oss ständigt för att lita på andra turkar. Sic!

- MEN Det är slutet av månaden och vi har båda prov i språkskolan här mitt i flytten. Gud har ordnat så att vi har några extra lediga dagar i alla fall! Tisdag 28 och onsdag  29 är lediga dagar från språkskolan p g a "Självständighetsdagen". Helgen inleds egentligen först på tisdag kväll, så flyttfirman har inte ledigt på tisdag. Perfekt!

Finns det då någonting som inte är perfekt? Nåja, vi hade valt blå färg till vårt nya badrum. Men det blev lila! Badrummet blir nog en liten utmaning vad gäller inredningen...

En Usta i vår bostad

Vi har en Usta i lägenheten dit vi ska flytta. En Usta är en företagare, en "urakoitsija", i vårt fall en renoveringsgubbe. I Finland är vi ofta misstänksamma mot renoveringsgubbar och deras tidtabeller. I det här landet är förtroendet för Ustorna ännu sämre.

Vår Usta verkar vara ett undantag, han började en dag tidigare än han lovat. Vi ser att renoveringen av köket o badrummet går framåt med rask fart. Ustan förklarar med lugn och ärlig blick att bättre än så hör kan det inte bli, eftersom hela byggnaden är så gammal. Ustan har en medhjälpare också, en religiös man med helskägg, som håller sina bönestunder på en cementsäck i vardagsrummet.

Vi är tacksamma till vår bostadsförmedlarvän, som också förmedlade Ustan till oss.
Det ska bli så roligt att flytta till nya stället! Varje gång vi går längs vår nya "byagata" blir vi mer ivriga.

Fast visst har vi en del att göra innan vi är där.

Festens tredje dag

Idag räknas som Kurban Bayrams tredje dag. Redan igår såg biltvätteriet ut som sig själv igen, där var ingen slaktning och så rent som det bara kan bli i ett biltvätteri. Idag hade man också schaktat bort ett tjockt lager jord från tomten där djuren hållits de senaste veckorna - inga spår av dynga kvar.

Nu är folk bara lediga. Idag har vi strövat i turistkvarteren kring Hagia Sofia med några finländska vänner, njutit av att det ännu är lite varmt, och på nytt förundrat oss över hur mycket folk här finns. Ännu imorgon har vi ledigt. Jag är glad att vi inte behöver vara med om returtrafiken imorgon kväll.

Offerlammets dag

I 1 Mos. 22 berättas om Abraham. Gud bad honom ta sin son Isak och gå med honom till Moria berg. Där skulle han offra Isak till Gud - för att visa att Gud är det allra dyrbaraste för honom. Abraham var villig att offra sin son, men då hejdade Gud honom. Abraham ska inte offra sin son, istället offrar han en bock som lämpligt fastnat i ett buskage i närheten.

Senare byggde man en stad på Moria berg. Den kom att heta Jerusalem. Flera tusen år senare offrar Gud sin egen son på Moria berg. Gud offrar sin son för att visa att vi människor är det allra dyrbaraste för honom. Bockars eller tjurars blod vill Gud inte ha. Istället tar han emot sin egen sons offer, för människornas skull. Vilken stark berättelse.

I den muslimska världen talas det om att Abraham närapå offrade sin son Ismael. Men sedan har historien ingen fortsättning. Därför offrar man alltjämt en bock eller en tjur en viss dag. Som en minneshögtid. Kanske också för att behaga Gud.

Idag var den dagen. Kurban Bayram, den stora slaktningsdagen. Här i Istanbul skedde slaktningen på vissa angivna platser, t.ex. ett ställe som normalt fungerar som biltvätteri. Många gubbar stod omkring och tittade på, kanske var och en med sin ko i kön. Som helhet var det ändå en ganska tyst tillställning. Vi tittade på avstånd, men idag har vi inga bilder till bloggen. Det finns saker man inte vill fotografera.

Kurban bayram

Ikväll inleds en helg som varar fyra och en halv dag. Det är Kurban bayram, som muslimerna firar till minne av att Abraham närapå offrade sin son Ismael till Gud. Vi kristna har ju en annan version av den här berättelsen.
Ute på stan känns det lite som dagen före julafton. Utfartslederna är stockade, och det finns en positiv nervositet i luften. I snabbköpet är utbudet av choklad dubbelt så stort som vanligt.

Om vi skaffar en julgran så skaffar man här istället ett offerdjur. På en obebyggd tomt en bit från oss dök djuren upp för någon vecka sedan. Massor av djur i trånga kättar. Lukten märktes först, den fick oss att titta noggrannare vad som fanns under de gula presenningarna. Idag var den stora försäljningsdagen. Imorgon...försäljarna visar med fingret hur halspulsådern skärs av.

Ingen hade något emot att vi utlänningar fotade djuren. Pojken som vaktade tjuren ville också fota oss. Månne han vaktade den medan hans far gick efter pick-upen, som de skulle frakta hem den på? Stående på flaket... En annan familj band ihop benen på sitt får och slängde det levande i bakluckan på sin Honda. Hmm. Familj och familj, det här med att köpa ett offerdjur verkar nog mest vara en grej för papporna och pojkarna.

Vi kan inte säga  i hur stor grad det här är en religiös handling i och vilken mån det är kultur. För honom som vässade knivar där bredvid var det säkert goda affärer.

Julgranar är ändå betydligt mer lätthanterliga.

Hos vänner i Izmir

Torsten hann hem och vända från sin resa österut ( mer om den senare) och på lördag morgon gav vi oss iväg till Izmir, Turkiets mest liberala och mest västvänliga stad. Så mycket av staden hann vi ändå inte se. Vi åkte för att hälsa på finska vänner och den målsättningen blev uppfylld!

På söndag gick vi tillsammans i kyrkan. Den lutherska församlingen i Izmir lånar en katolsk kyrka varje söndag kl. 14. Efter mässan ställde driftiga församlingsmedlemmar till med kyrkkaffe i ett bakre rum, och där kändes den ekumeniska gemenskapen påtagligt. Fransktalande katoliker från Afrika samlades i rummet bredvid oss, och månne inte både våra kex och deras choklad bjöds från ett rum till ett annat?

Idag

Idag, en vanlig torsdag. Fast inte helt vanlig eftersom Torsten är på resa.

Dagens plus och minus:
Jag var med om kvinnornas bibelstudium på turkiska på förmiddagen. Vi var bara tre stycken men jag           förstod det mesta av vad som sades. +++
Jag fick hjälpa en pakistansk dam som tappat bort sin man på gågatan Istiklal. Hon hade sin telefon på hotellet, inga pengar och inget busskort. Och hon var rädd, rädd för alla turkiska män. Jag försökte texta hennes man men vi kom inte på rätt landskod. Jag erbjöd mig följa henne till hotellet men hon ville söka efter sin man. Och då vi vandrat och väntat i människovimlet ca 15-20 minuter så mötte hon sin man! ++

Den engelskatalande vän som jag egentligen hade träff med på Istiklal dök aldrig upp. - -

I språkskolan på kvällen gick vi igenom en massa ny grammatik. Det är väl använd tid, jag är en grammatikfreak.  +
Fast gnällspikarna i gruppen som ifrågasätter behovet av grammatik tycker jag inte om. Det är domsamma som inte gör sina hemuppgifter utan vill att vi ska göra dem på timmarna. Vuxna människor, som betalt för kursen! - - -

När jag skulle stiga av bussen skadade jag mitt ben. -

Men nu är jag hemma med min tekopp och plåster på benet. Och imorgon kommer Torsten tillbaka. + 

Vår bostadsförmedlare

Den 23 augusti skrev jag ett inlägg om att vi funderar på att flytta.

Nu har vi kommit ett rejält steg närmare målet! Vi har mött "den rätta" - vi har mött en bostadsförmedlare som hjälper oss mer än vi någonsin vågade hoppas. En ung kille som talar hyfsad engelska, en anspråkslös pessimist som är snabb att erkänna sina misstag, typ "Förhandlingarna misslyckades tyvärr den här gången eftersom jag missförstod er". Sympatiskt.

Vi har också hittat en lägenhet vi båda tycker om:en trerummare med havsutsikt i ett gammalt ärevördigt område, bara 10 minuters promenadväg från Üsküdar hamn. Vi har förhandlat kring priset i flera repriser, och nu har vi både avtal och nycklar. Hyresvärden är en 80-årig farbror som deltog i Koreakriget på -50 talet. Han och hans fru har bott i lägenheten i 40 år. När förmedlaren berättade att Torsten är präst i Finland sa farbrorn glatt att "det står i Koranen att man ska visa respekt för Bokens folk". Tack för det!

I Finland har vi flera gånger bott i gamla charmiga hus med vissa skavanker. Vi tycks hålla stilen. Bostadens väggar är visserligen nymålade, men både köket och badrummet är i dåligt skick. Dem måste vi renovera. Men med bostadsförmedlaren vid vår sida! På två dagar skaffade han fram en renoveringsgubbe och var med och tolkade vid vår träff. Några dagar senare kom offerten, en mycket bra offert som vår vän prutat färdigt samt översatt till engelska.

Nu vet vi inte ännu var det här slutar. Håller tidsramen, blir renoveringen utförd? Kommer vi att vara nöjda med hur den utförs? Vi har inte facit på hand.
Men just nu är vi glada! Vi är glada över bostaden! Vi är  glada över all hjälp vi får av vår unga bostadsförmedlarvän! Vi hoppas vår relation till honom varar länge. Vi ser också fram emot att flytta till Salacak-området, med allt det nya det innebär! 

Lägenheten har en överraskande väggmålning i vardagsrummet: Atatürk. Han får nog bli kvar, han gav ju oss bokstäverna. (Fram till 1928 skrevs turkiskan med det arabiska alfabetet.)

Chorakyrkan

Häromdagen besökte Tua och jag, samt vår gäst från domkapitlet, Tomas Ray, Chora-kyrkan i Istanbul. Chora betyder utanför - på den tiden kyrkan byggdes var den utanför Konstantinopels murar.

 Det är en fantastisk gammal bysantinsk kyrka som är byggd på 500-talet. Kyrkan har genomlevt en jordbävning och skadades svårt av korsriddarna (!) på 1200-talet. På 1500-talet blev den omvandlad till moské av de osmanska makthavarna.

 1945 blev Chora museum och genom gick i på 1940-talet en renovering. Det som gör Chora till en turistattraktion är de makalösa mosaikerna och freskerna i taken och på väggarna. Jag rekommenderar gärna ett besök i Chora.

Mån- och stjärnbanéret

Turkarna älskar sin flagga. Den hänger på flaggstängerna utanför alla officiella byggnader. Men också i lekparken, dag och natt. Den hänger i folks vardagsrumsfönster och ut från deras balkonger. Varenda liten båt har en turkisk flagga, en flagga som inte plockas bort när man lägger till i hamnen. Några officiella flaggningsdagar behövs inte, det flaggas friskt hela tiden.

Flaggans ursprung finns i den osmanska flaggan från 1800-talet. Den här flaggan fick officiell status 1936. Halvmånen och stjärnan lär vara gamla anatoliska symboler som användes redan före islam. En av stjärnans uddar tangerar en punkt genom vilken man kan göra halvmånen till en full cirkel. Enligt en legend från 1300-talet symboliserade det röda krigarnas blod, även om de inte kallades turkar då.

På ön Marmara

 Tua och jag besökte ön Marmara fredag och lördag senaste vecka. Det är en två och halv timmes väg med båt från Istanbul. Ön är vacker och sömnig och har en lång och fascinerande historia. Den lär ha varit bebodd ända sedan tredje årtusendet före Kristus.  Den har under tidens gång innehafts av otaliga folk såsom hetiterna, frygierna, lydierna, fenicierna, mederna, perserna, grekerna, romarna, osmanerna och turkarna. Trojanska kriget under antiken och många senare krig har dragit över också denna ö.

Då man idag besöker ön, så ser man tydligast spåren av det grekiska inflytandet. Det är lite som att komma till någon av de många grekiska öarna, men ändå inte.  Ön beboddes enbart av greker ända fram till 1923, då Osmanska riket gått i graven i första världskriget och då Turkiet blev självständigt. En gigantisk omflyttning av människor ägde rum efter det. De allra flesta grekerna i landet måste flytta till Grekland och turkar i Grekland måste på motsvarande sätt flytta till Turkiet. Marmara blev då uppenbarligen en helt folktom ö för ett slag.

Den här gamla byggnaden vid hamnen har uppenbarligen varit en kyrka för den grekiska befolkningen. I något skede efter 1923 har den ombyggts till en moské. De nyaste tilläggen är minareten (som kanske var klocktorn tidigare) och fottvagningsplatsen till höger. I en moské tar man av sig skorna och tvättar fötterna innan man går in i bönerummet.

Busshållplatser

Busshållplatser har i storstäder ofta namn som låter rätt märkliga. Sällan tänker man på att namnen ofta betyder något. På väg hem från språkskolan funderade jag på namnen på hållplatserna på vår bussrutt. I september och oktober läser vi språk i en annan filial av samma språkskola i Kadiköy, en annan del av staden. Vi har nu en annan väg hem.

Med den språkkunskap jag nu har, kunde jag kanske beskriva vägen hem till oss så här: Stig på buss 14R, åk förbi bl a Den tuffa turkens korsning, Damterassparken, Böneutroparens skvär och Silvervattnet. Stig av vid Fader 2. Om du kommer till Guldbyn, Trädgårdshuskvarteret eller Övningsskolans moské, då har du åkt för långt.

Protestantiska kyrkor hjälper flyktingar

 Den senaste tiden har vi alla följt med den katastrofala situationen för flyktingar i Norra Irak: yazidier, kristna och andra. NÅGON BORDE GÖRA NÅGOT! Men vem, och vad?

De protestantiska kyrkorna i Turkiet har en förening, ett slags takorganisation. Den här föreningen gör ett hjälparbete bland offren från Irak, och det vill jag gärna berätta om.

För några veckor sedan fick vi en rapport. Man hade rest runt i området som berörs och berättade att behoven är enorma. Man uppskattar att där finns 450.000 flyktingar, av vilka en stor del egentligen inte har någonstans att bo. Fler flyktingar kommer hela tiden. En del bor i tomma skolor, men nästa vecka när skolåret inleds hamnar de ut. Andra bor i parkeringshallar och somliga är helt utan skydd.

 De protestantiska församlingarna i östra Turkiet leder den hjälpverksamhet som fokuserar på den turkiska provinsen Şırnak där kurderna är i majoritet, samt i två städer inne i Irak.  Det första målet är att skaffa tält och sängar, så att ingen behöver sova  marken eller under bar himmel. Man skaffar också gaskokare för att kunna laga mat till flyktingarna. Dessutom försöker man ordna någon slags sysselsättning för barnen och ungdomarna.

• -          I staden Silopi i Östra Turkiet fanns 950 flyktingar, som man försökte skaffa tält åt. Några dagar senare kom ytterligare 2000!
• -          I Silopi har man distribuerat 20 större gaskokare, för att folk ska kunna laga mat. Också madrasser, blöjor, tvättmedel osv.
• -          Hjälpen koordineras med de lokala myndigheterna.
• -          Ett vintertält på 70 m2 kostar 3500 $, ett vintertält på 24 m2 kostar 1000$.

 I söndags träffade vi danska Karen som är med i det här arbetet. Hon berättade att kurdiska lokala myndigheter (både i Şırnak och inne i Irak) tar emot det tydligt kristna hjälparbetet med öppna armar. De kurdiska myndigheterna ser att deras egen insats är otillräcklig. Samtidigt finns det en misstro mot muslimskt hjälparbete.

Karen hoppas att vi ber för pastor Ahmet Güvener och hans vänner som går i spetsen för det här arbetet. Hon säger också att jag får ge hans kontonummer till de vänner som vill hjälpa till. För att människorna ska få det lite bättre, och för att Kristi namn ska få ära.

AHMET GÜVENER

Euro Account

TR280004600568036000175192

Branch Code: 568

Swift Code: AKBKTRIS

ADDRESS: Akbank Ofis, Diyarbakır Branch Yenişehir

Mh. Ekinciler Cd. No:35, 21100 Merkez Diyarbakır

På te med gubbarna

Vi köper ofta färskt bröd i brödbutiken vid vår busshållplats. Bredvid finns en liten grönsakshandlare, och så finns där några bord och ett kafé. Vi har stått vid den här busshållplatsen i fyra månader och nu hälsar grönsakshandlaren på Torsten varje gång vi går förbi - ibland med en handskakning, ibland med ord. Mig skakar han inte hand eftersom jag är kvinna (så fungerar många i den här kulturen!), en liten nickning  får jag nog.

På kaféet sitter några gubbar och förbättrar världen. De har säkert sett oss många gånger och försökt gissa vilka vi är. Idag ville de bjuda oss på te. Så satt vi då där och umgicks med tre turkiska gubbar! Istanbul var myycket bättre förr, sa de. Grönare och renare.Politikerna nuförtiden duger till ingenting, se nu bara vad de hittar på. Jaså ni är tyskar. Nej inte det? Finländare? Varmt välkomna till vårt land! Finland lär också vara ett vackert land... Hur länge ska ni stanna i Istanbul då?

Vilket gästvänligt land! Ni vet den där känslan när man sitter och umgås och bara vet att man har tid att sitta där tillsammans. Det är inte nödvändigt att haspla ur sig all information genast, det viktiga är att vara tillsammans. Vi förstod mindre än hälften av vad de sa, men alldeles tillräckligt för att känna oss delaktiga, för att veta vad de pratade om. Något lite kunde vi också svara på deras frågor, fast mest i presens och jakande satser. Och så skakade vi hand, allihopa, när vi skildes.

Tack för te och sympati, gubbar!

Ska vi flytta?

Trots att vi har en fin lägenhet har vi börjat fundera på att flytta. Vi vill komma närmare Ûsküdar hamn, då kan vi förkorta restiden till Istiklal från 1 1/2 timme till kanske bara 45 minuter. Istiklal, det är huvudgatan där både språkskolan och kyrkan ligger. Vi vill också komma närmare Elrim där vi kommer att ha arbetsrum - helst promenadavstånd.

Här finns bostadsförmedlingar i vartannat kvarter, så det är bara att stiga in och förklara vad man söker. På turkiska ;). Ibland svarar förmedlaren att han inte just nu har något sådant vi söker. Kanske det. Eller så vill han inte ha med utlänningar att göra.

I de flesta förmedlingsbyråer blir vi ändå väl emottagna. Vi blir bjudna på te och byter telefonnummer. Vi sitter och tittar på turkiska nyheter medan han ringer runt. Vi har också omgående fått titta på flera lägenheter, en del bättre, andra sämre. Några offentliga visningar förekommer inte.

En dag åkte vi runt med en bekant som talar god turkiska. Betjäningen blev ännu bättre, vi blev kringförda både hit och dit. Ja, det höll på att aldrig ta slut.
"Den rätta" har inte kommit emot ännu. Få se vad det blir - hursomhelst är det ett spännande sätt att bekanta sig med stan.

Turkiska verb

Att läsa turkiska är både ansträngande och roligt - roligt när man märker att man lärt sig något, ansträngande däremellan. Språket är i likhet med finskan långt uppbyggt kring huvudord, dvs. verb och substantiv, som får olika tillägg (suffix, prefix och infix) för att berätta vem som gjorde, när den gjorde, i vilken riktning handlingen skedde. Eller inte skedde! Med ett litet tillägg till huvudordet kan man nämligen göra hela satsen nekande.

Förutom de vanliga tidsformerna nutid, framtid och förgången tid har turkiskan några mer ovanliga.Förra veckan lärde vi oss en form som berättar att jag hade för avsikt att göra något, men det blev inte så. En sådan form behöver vi inte i svenskan, sa någon, hos oss går alla planer i lås "som på Strömsö"!
Den här veckan lärde vi oss en tidform "-mış -muş" som betecknar att något lär ha hänt. Den används i sagor "Det var-mış en gång". Man kan också öppna fönstret på morgonen och säga "det lär ha snöat-mış!". Fokus ligger på att man inte själv såg när det hände. Den ideala verbformen när man vill skvallra lite!
Nästa vecka ska vi gå igenom den förstärkande verbformen "-dir, -dur". Den används när något är helt säkert eller åtminstone vetenskapligt bevisat.

Jag har läst lite i den turkiska bibeln för att kolla hur de här verbformerna används där. I Matteus 9:33 hittade jag båda i samma verb: "Aldrig förr har man sett något sådant i Israel.". Nio ord på svenska, fyra ord på turkiska. "Israel-i sådant alls såg-man-inte-säkert!-lär ha". 

Simma i Bosporen

I

Idag simmade Torsten i Bosporen! Ända sedan våren har större och mindre pojkar simmat i Bosporen. Nu i augustihettan simmar också gubbar i alla storlekar vid de ställen där det är möjligt att ta sig i och ur vattnet. Några simstränder finns ju inte precis. Det ser faktiskt ganska farligt ut när pojkarna dyker rakt ner  bland stenarna. Kommer man längre ut är det en stark ström. Sundet är  hårt trafikerat av både oljetankers och alla slags mindre båtar. 
På den nedre bilden får Torsten goda råd av några andra gubbar: man ska simma efter åtta på kvällen, då har strömmen lagt sig till vila.

Damer simmar inte i Bosporen, inte i den här kulturen. Endast flickor i lågstadieåldern kan göra det med sina pappor. Så jag fick nöja mig med att fota och vakta hans ryggsäck. Surt. Men imorgon kanske vi åker lite längre bort, då ska jag också simma. T o m jag längtar efter det i augustihettan!

Morgonmål med presidenten

Folket valde premiärminister Recep Tayyip Erdoğan till ny president på söndagen. Valkampanjen har varit färgrrann och bjudit på mycket skådesspel. Nu var det dags också för bröd för folket. I morse kl 7.30 på väg till språkskolan förundrades jag över en ca 50 personer lång kö till ett nyöppnat stånd på torget vid hamnen i Üsküdar. Det delades ut soppa och bröd helt gratis. Jag ställde mig i kö och fick också, så yabanci (utlänning) jag än är, en portion välkryddad och riktigt god grönsakssoppa och ett franskbröd.

 En gubbe i kön bekräftade för mig vad det handlar om: Erdoğan firar sin seger genom att dela ut soppa och bröd. Soppmuggen bär vår stadsdelsborgmästares stolta sigill. Han tillhör samma parti som Erdoğan. Men varför var det enbart män i kön, varför inga damer? Det är nog för damer också sa en av männen i kön, men varför ingen av dem ställt sig där var mer än han kunde förklara eller jag förstå.

Nå, presidenten själv då? Ja, tyvärr kunde han tydligen inte själv vara med på sin soppfest.

Syrier i Turkiet

UNHCR (FN:s flyktingorgan) uppskattar att inemot en halv miljon syrier finns i flyktinglägren i sydöstra Turkiet. Ännu fler helt enkelt flyttat till någon turkisk stad. Sammanlagt finns det långt över en miljon syrier i Turkiet. I vår språkskola finns det syrier i varje grupp - det är de välbärgade som går här.

"Nuri" gick på samma kurs som vi i maj. En kvinnlig arkitekt i min ålder, med både franskt och syriskt pass. En bildad dam. Två av hennes vuxna barn bodde i Frankrike, den yngsta i Egypten (f.ö. var hennes barn nästan jämngamla med mina). Själv hade hon valt att flytta till Turkiet. Hon berättade att Turkiet är det enda land i världen som tar emot syrier utan visum. Efter skoldagen hade hon alltid bråttom, för hon jobbade frivilligt som ledsagare för skadade syriska barn som fick sjukhusvård i Istanbul. Hennes turkiska var bristfällig men hon var en trygg utomstående vuxen för de här barnen, som oftast har bara en förälder med sig. Hon berömde Turkiet för att man erbjuder vård till barnen, och avrådde mig från att ge pengar till de syriska tiggarna på gatorna. "Turkiet erbjuder en grundtrygghet för syriska flyktingar, de ska inte behöva tigga", sa hon.

På UNHCR:s webbplats konstaterar man att samarbetet med Turkiet numera löper bra och att landet ger resurser till det här arbetet. Flyktingströmmen till Turkiet ökar dock hela tiden. Just nu ökar trycket från övriga grannländer.

Vandring i Rumeli Hisari

Rumeli hisari betyder borgen på den romerska sidan, dvs. den europeiska sidan av Bosporen. Det är en fästning som ottomanerna byggde år 1452 vid sundets smalaste ställe (660 m) för att kunna kontrollera sjötrafiken. På samma plats hade det tidigare funnits ett romerskt befästningsverk. På den anatoliska sidan, dvs. den asiatiska, fanns från tidigare en ottomansk borg, Anadolu hisari, byggd 1393-94.

 Sultanen Mehmed II hade, i likhet med sina företrädare försökt inta staden Kostantinopel. Mehmed II, som blivit sultan 1451 vägrade gå med på förhandlingar med den byzantiska kejsaren Konstantin XI, utan siktade genast på att överta staden med
våld. 

Då en effektiv blockad inte kunde åstadkommas, så måste en borg byggas på den europeiska sidan av sundet. Rumeli hisari är omtalad för att den byggdes på rekordkort tid, endast 4 månader och 16 dagar från den 15 april till den 31 augusti 1452. 

Rumeli hisari är en borg med tre stora kanontorn och hade också tidigare en moské. Borgen och blockaden av Konstantinopel blev småningom avgörande för erövringen av staden 1453. Borgen skadades i en jordbävning 1509 och i en brand 1746. Under seklernas gång har borgen använts mest som tullhus och fängelse. Efter renoveringen 1955-58, öppnades Rumeli hisari som turistattraktion och konsertsal. I alla guideböcker förfasar man sig dock över att turister tillåts vandra i trapporna fast de saknar räcken.

Minareter

Minareterna är de höga torn vid en moské där böneutroparen (muezzin) fem gånger om dagen kallar muslimer till bön. Det är särskilt böneutropen (adhan) som en besökare lägger märke till i början. Klockan fem på morgonen kallas det första gången till bön (salat) från högtalarana i minareten. Följande gång hör man dem kl 12, därefter på eftermiddagen, vid solens nedgång och den femte gången på natten.

Ordet minaret betyder egentligen fyrtorn. De har också fungerat som utkiksplatser vid behov under århundradens gång. Egentligen är minareternas funktion långt densamma som kyrkornas klockstaplar. Klockorna kallar till gudstjänst, själaringningar markerar att någon avlidit och helgmålsringningen markerar helgens inbrott på lördag kl 18. Kyrktornen har också använts som utkiksplatser och klockorna har ringt vid brand och krigsfara. Kyrkklockor har i sin tur sin förebild från den judiska traditionen att kalla samman människor med ett vädurshorn (shofar).

På bilderna ser du överst minareten vid moskén i Bebek på Europasidan, sedan de två minareterna vid Üsküdars hamn, samt minareterna vid stora moskén i Çengelköy.

Ata 2

Det kändes gott att komma tillbaka till vår lägenhet i Istanbul efter 6 veckor i Finland. Här har också  börjat dofta hemma.



Lägenheten finns i en "sitesi", ett muromgärdat bostadsbolag. Vårt bolag Ata 2 är ett av de största. Här bor den goda medelklassen. Det lär bo 20.000 människor i Ata 2, och det tar ca 20 minuter att gå från ena ändan till den andra. Vi satsar inte mycket på att bli bekanta med grannarna!
Det finns 6 eller 7 infarter till området, alla försedda med vaktbås. Vid vår infart är portarna alltid öppna, men vakten sitter troget i sitt bås och röker och umgås med pensionärerna.

Här är naturligtvis ingen genomfartstrafik, så  lite större barn leker tryggt på vår gränd.

Grönområden och lekparker finns det gott om. Vi för vår del behöver inte lekparkerna längre.

På spåret igen i Bosporen

"Back in business" i Istanbul. Nu återser vi den livliga tankertrafiken i sundet mellan Svarta havet och via Marmarasjön ut till Egeiska havet. Just här vid sundets smalaste stället byggdes Konstantinopel, den stad som i dag kallas Istanbul. Här finns också den täta förbindelsetrafiken över Bosporen till olika stadsdelar i denna stora stad. Nu sommartid är det också högsäsong för en massa privatbåtar. Sommarvärmen är tryckande,  men det känns gott att komma tillbaka. Som att komma hem, faktiskt.