söndag 22 maj 2016

Kappadokien - det sagolika landet

Vi har haft förmånen att besöka Kappadokien tillsammans med vår dotter och hennes familj. 


Det blev en resa till ett land som inget annat, ett land som man bara förundrar sig över.


Kappadokien finns i det centrala Turkiet, sydost från Ankara, mellan Svartahavskusten i norr och Taurusbergen i söder.


För flera tusen år sedan har väldiga vulkaner spytt ut aska och lava över området i olika repriser och därmed skapat olika lager av berg i landskapet.


En del av bergarterna är mjuka, andra hårda. De mjukare har slitits ner snabbare av regn och vindar. Följaktligen har enastående formationer av bergsklippor skapats av naturens hand.


I de mjukare bergarterna, en sorts sandsten, är det möjligt att relativt enkelt gräva grottor. Det har människor också gjort under flera tusen års tid.


Att bygga bostäder i bergen blev tidigt människors sätt att gömma sig för potentiella fiender i det strategiskt viktiga landet som korsas av både sidenvägen och kungsvägen. Landskapet rymmer därför ett ofantligt antal grottor som använts för olika ändamål.


Kappadokien har under historiens gång bebotts sedan 1800-talet före Kristus av hettiter, greker, perser, kristna, seleukider (selcuker), osmaner och andra folk.



I bergen finner man inte enbart bostäder, utan också kyrkor, kloster, försvarsanläggningar och faktiskt hela städer. Det är en förunderlig känsla att gå in i ett berg och finna städer i upptill tio våningar. En del av de gömda städerna finns långt under jorden och innehåller snillrika fällor för att illasinnade inkräktare.


Kappadokien finns med på Unescos världsarvslista.


I dagens Kappadokien är många av de tusentals grottorna fortfarande i användning - som bostäder, hotell, affärer och som vältempererade lager för jordbruksprodukter.

onsdag 11 maj 2016

På vandring i bergen




Våra goda vänner Lena och Johan kom på besök till oss den första veckan i maj.


 Med dem gjorde vi en härlig vandring i södra Turkiet i trakterna kring Antalya.



Vädret var mestadels varmt, så ett dopp i havet gjorde vi när vi kunde.


Vi kunde ha enbart lätta packningar, eftersom våra övernattningsställen transporterade vidare vårt bagage till nästa ställe. Då blir det inte onödigt tungt.


Vallmon blommar längs de gamla sitgarna uppe i bergen.


Att ta av sig skorna då man håller paus är en viktig regel som fötterna mår bra av.


Tidvis gick vi på urgamla stigar, som sannolikt funnits ända sedan antiken. De var då de enda lederna, förutom romarnas vägar och vattenvägarna förstås.


Märkligt att ibland korsa uttorkade floder och t o m komma till ett berg ur vilken det strömmar naturgas, som brinner.


Turkarna kallar Medelhavet det goda och ljusa havet, till skillnad från Svarta havet, som med sina förrädiska underströmmar verkligen är ett farligt och mörkt hav.


Vandringen gick också igenom och förbi gamla ruiner för antikens tid. Bosättningarna byggdes gärna nära källor och bergsfloder.


Den antika staden Olympos från den hellenistiska eran hade en lugn hamn vid en fin älvsmynning.