Söta små hus

 

Prinsöarna i Marmarasjön utanför Istanbul är kända som trevliga utfärdsholmar dit både turkar och turister gärna söker sig, särskilt sommartid. Det finns ett stort antal söta små trävillor som härstammar från tiden då invånarna på öarna var grekiska kristna, judar och andra minoriteter. 

Mina tankar gick till Hangö då jag såg de små husen med snickarglädje och pastellfärger. Huset på bilden ovan är till salu. Jag undrar vad det skulle kosta att köpa en tvårummare i två våningar? 

Ett mycket litet hus väckte min särskilda uppmärksamhet och förvåning. Fasadväggen mot gatan var prydd med prydlig graffiti - små tänkespråk och meningar från tomtvarvet upp till takbjälken. Vad sägs om att ha "goda vänner är närmare än släktingar" eller Descartes "jag tänker, alltså finns jag till" inristat på sin husvägg?

Det här huset är dessvärre i bedrövligt skick - ett ruckel som det kan vara försent att försöka rädda. Hade det varit bättre månntro att satsa på en reparation hellre än att plita ner ordspråk? Nå, sannolikt är det frågan om vemodiga besökare som målat texterna, inte husets ägare. Men var finns väl de?

Glada skolelever

Ett gäng glada skolelever i högstadieåldern hade fått i uppgift att intervjua folk med utländskt utseende - kanske en hemuppgift till engelskalektionen. De tyckte vi såg ut som passliga offer så de ställde sina frågor, på mycket trevande engelska.
Jag valde att svara utan att låta dem förstå att det nog också hade gått bra på turkiska.

Våra svar på de mycket enkla frågorna skrev sekreterarflickan ner i sitt häfte.

De frågade oss vad vi tycker om deras land. Det tycker vi mycket om, sa vi. De ville också lära oss att säga att vi tycker om Turkiet - på turkiska. Det var också lätt. 

Sedan berättade vi ändå att vi bott i landet sedan tre år tillbaka. Det störde inte alls, de var bara glada över det också. De var också glada över att ha fått prata med riktiga utlänningar. Och de ställde gärna upp på ett foto.