Från bönernas värld

Ingen i detta land kan undgå att lägga märke till att bönerna hör till vardagen här. Fem gånger per dygn kallar minareterna till bön. Före soluppgången hålls bönen Sabah, som betyder morgon. Den andra bönen kallas Ögle och hålls mitt på dagen, vilket också själva ordet betyder. På eftermiddagen hålls bönend Ikindi och på kvällen Aksam, som betyder kväll. Den sista bönen heter Yatsı och hålls efter att solen gått ner.

Endel människor förvånar sig över de många bönerna och kanske ännu mera över att de är obligatoriska. Men varifrån kommer denna bönerytm och reglerna om de fem bönerna? Från Muhammed, som fått dem av Gud, är standardsvaret. Men har de kanske ha fått intryck från de kristna klosterreglerna, som är betydligt äldre än Islam?

I klostren bad munkar och nunnor upp till åtta böner dagligen. Den första kallas Matutin, och betyder tidig morgon. Då sjöngs morgonsången Te Deum. Den andra bönen, Laudes, är hyllningen till Gud i formen av Sakarias lovsång, vid solens uppgång, ca kl 6. Därefter följde Prim vid den första timmen (kl 7), Ters vid den tredje timmen (kl 9) , Sext vid den sjätte ( kl 12), och Non vid den nionde timmen, (kl 15). Dagen avslutades sedan med Vesper ca kl 18, som innehåller Marias lovsång, och Completorium vid solnedgången (Symeons lovsång). Katolsk tradition i dag räknar inte längre med Prim. Därför är bönestunderna numera sju.

I Luthersk tradition har vi bevarat enbart två dagliga böner, morgonbönen (Laudes) och aftonbönen (Completorium). Att i skolor be morgonbön och att lära sina barn att be aftonbön, har alltså långa traditioner, som går tillbaka till tiden då kyrkan var mycket ung.

Men egentligen är traditionen ännu äldre. Våra kyrkors tideböner härstammar i sin tur från judendomen. Där räknar man med tre dagliga böner, morgonbönen (Shacharit), eftermiddagsbönen (Mincha) och kvällsbönen (Maariv).