Två gånger har jag kunnat vara med om en mässa i en armenisk-ortodox församlings regi. Det är en upplevelse att känna doften av rökelse och se den dubbla raden av förhängen som användes mässans olika skeden.
Märkligast är det ändå att höra ett främmande språk, gammal armeniska, användas i mässans hymner och liturgiska växelsånger. Det är ett språk som numera är utdött, säger prästen åt mig efter gudstjänsten. Det finns ingen längre som använder språket. Den nyare armeniskan är i praktiken ett nytt, modernare språk. Man har ändå hållit kvar det traditionella liturgiska språket. Predikan hölls på turkiska, vilket kändes befriande för mig.
Den armeniska kristenheten hör till världens allra äldsta. Kristendomen kom till Armenien redan under det första århundradet, enligt traditionen genom apostlarna Judas Taddeus och Bartolomeus. Armenien blev det första landet i världen är göra kristendomen till statsreligion, vilket skedde genom kung Tidrat år 287.
Jag har räknat det som självklart att man kan förstå språket i mässan. Men så är det ofta inte. Armenierna är bara ett av många exempel. I synagogorna på Jesu tid hölls gudstjänsten på skrifternas gamla hebreiska språk, medan det enkla folket hölls sig till arameiskan. Katolska kyrkans latin och ortodoxa kyrkans kyrkoslavonska var inte heller förståeliga för många. Att man i moskéernas bönestunder använder arabiska, som många muslimer inte förstår, är därför ingenting unikt. Att Luther krävde att mässan ska finnas tillgänglig på tyska, sitt folks språk, var därför en nyhet. Jag inser att förståelsen inte alls har haft samma självklara ställning som man kunde tro. I stället har man betonat upplevelsen, att få vara med om mysteriet. Gudsmötet kan aldrig till fullo förstås eller förklaras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar