På polisstationen

Härom dagen hade jag anledning att besöka polisstationen i vårt grannkvarter. Där fick jag se en ny sida av landets kultur. I väntrummet satt jag mig bland en brokig skara människor.

En äldre tant vandrade runt, grät och skrek ideligen trots sin mans försök att lugna ner henne. Fem poliser kom i tur och ordning och sa att hon måste sätta sig och vara tyst. Den femte hotade att bura in henne om hon inte kunde vara tyst. Visserligen hade hon utsatts för stöld, det fick vi alla nog minsann höra. Men det blir ju inte bättre av att inte lugna ner sig då hennes ärende ska undersökas.

En yngre man satt med händerna fästa i handklovar bakom ryggen och väntade på att bli förhörd. Men det var tydligen ingenting konstigt med att också han satt där med oss alla andra i samma väntrum.

De andra var inbegripna i samtal av olika slag. Snart visste nog alla om allas bekymmer. Och de hade också en del goda råd om vad som borde göras.

Med alla dessa mänskor som åhörare fick jag också redogöra för mitt ärende för en poliskonstapel. Åhörarna deltog i samtalet, då de märkte att polisen inte riktigt förstod allt vad utlänningen ville ha sagt. Nu vet då alla i väntrummet också vad jag hade på hjärtat.

Det här med att i enrum få berätta något, är tydligen inte så viktigt i detta land.