Nu sitter jag i andra ändan av flyktingströmmen. Turkiet tar emot enorma mängder flyktingar från Mellanöstern. Bara från Syrien har man tagit emot inemot 2 miljoner, dessutom finns här folk från Irak, Afganistan, Libyen... I denna jämförelse skäms jag över att vara finländare. En majoritet av flyktingarna stannar i Turkiet. Den som förmår försöker ta sig vidare, drömmen om Europa är stark.
Syriska 20-åriga "Hassan" har gått i min församling sedan julen. Han talar turkiska rätt bra och säger att han tror på Jesus. Han vill alltid att jag ska be för honom, men han kom inte med i församlingens dopklass, för "han ska ju ändå bort från Turkiet".
För några dagar sedan whats'appade han att han nått Danmark och anhållit om asyl där. Jag frågade på vilken mottagningscentral han är placerad, och via danska vänner kunde jag ordna så att en mogen kristen kvinna besökte honom. Via henne fick han också kontakt med andra kristna på samma mottagningscentral. Alldeles nyss mejlade hon mig att han inte får stanna i Danmark, idag skeppas han vidare till Tyskland. Mitt uppdrag att be för honom tar inte slut... Få se om jag lyckas få tag på några tyska vänner som kunde besöka honom. Det betyder så mycket att någon kommer och frågar efter en då man kommit till främmande land och lämnat allt bekant bakom sig.
Även om det gemensamma språket bara skulle vara några få ord på bruten engelska.
Ett läger för syriska flyktingar i sydöstra Turkiet. Foto:Torsten Sandell 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar