Ruinstaden Ani

Då vi besökte östra Turkiet i augusti var vårt huvudmål den urgamla ruinstaden Ani på gränsen mellan Turkiet och Armenien. Det vi såg fyllde oss med både beundran och vemod. Staden var en gång lika stor och mäktig som Konstantinopel men den ligger nu i ruiner sedan århundraden. Man kan bara ana vad staden en gång har betytt. Sedan den för några år sedan blev upptagen på Unescos lista över världskulturarv har turisterna börjat hitta hit men det fattas en hel del i skötseln av arvet. 

Regionens historia går tillbaka ända till den neolitiska perioden ca 9000 år före Kristus. Här har olika folk bott och härskat, bland annat  hetiter, hurriter, urartuer, kimmerer, skyter, parter, sassanider samt byzantiner. 

Stadens storhetstid inföll på 900-talet då kung Aşot började bygga den år 964. Hans efterträdare Sembat III fortsatte med murbygget kring år 978. På den tiden var Ani Armeniens huvudstad. Staden intogs år 1064 av de muslimska selçukernas sultan Alparslan, varefter staden ytterligare förstärktes. Under sin glansperiod på 1000-talet hade staden över 100 000 invånare. Senare har staden och regionen behärskats av mongoler, georgier, kurder, armenier, ryssar samt turkar. Staden är berömd för sin stadsport med en stor lejonrelief. 

Själva staden och dess byggnader är betydligt äldre än från 900-talet. Stadens borg härstammar från 400-talet e Kr. och de äldsta kyrk- och klosterruinerna från 600-talet. Tigran Honents-kyrkan på bilden byggdes år 1215 och har ännu fresker från den helige Gregorius tid. 

Stadens betydelse bestod inte minst i att sidenvägen går genom staden och stadsborna kontrollerade den viktiga stora bron över floden Arpaçay. Från öster var vägen genom Ani den enda egentliga vägen in i Anatolien, det nuvarande Turkiet. Bron byggdes i två plan, på den nedre gick kamelerna och på den övre människorna.

Från 1300-talet framåt minskade stadens betydelse. Mongolerna var ett nomadfolk och satte inte värde på fasta städer. Staden övergavs på 1700-talet och har inte sedan dess varit bebodd. På 1900-talet vaknade ett intresse för att göra utgrävningar och bevara något av den gamla staden. Men alltjämt har insatserna varit blygsamma. I stället har både naturkrafterna och plundrande lycksökare bidragit till förfallet.