Ett gäng glada skolelever i högstadieåldern hade fått i uppgift att intervjua folk med utländskt utseende - kanske en hemuppgift till engelskalektionen. De tyckte vi såg ut som passliga offer så de ställde sina frågor, på mycket trevande engelska.
Jag valde att svara utan att låta dem förstå att det nog också hade gått bra på turkiska.
Våra svar på de mycket enkla frågorna skrev sekreterarflickan ner i sitt häfte.
De frågade oss vad vi tycker om deras land. Det tycker vi mycket om, sa vi. De ville också lära oss att säga att vi tycker om Turkiet - på turkiska. Det var också lätt.
Sedan berättade vi ändå att vi bott i landet sedan tre år tillbaka. Det störde inte alls, de var bara glada över det också. De var också glada över att ha fått prata med riktiga utlänningar. Och de ställde gärna upp på ett foto.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar