Istanbul vimlar av herrelösa hundar. De finns överallt. I parkerna, på trottoarerna, på torgen och vid vägarna. Det är ingen som äger dem och har dem som sina egna husdjur på det sätt som vi är vana vid i Norden.
Men hundarna är ändå omskötta. Myndigheterna lär se till att alla gathundar blir vaccinerade, så att de inte ska bli smittospridare. Ibland har jag också undrat om de injicerats med något lugnande preparat, så slöa och fogliga som de är. Sällan ser man att någon av dem skulle skälla eller morra åt någon. Det är tydligt att de blivit väl behandlade för de viftar gärna på svansen när de ser dig, ibland vandrar någon av dem bredvid dig en liten bit. Folk ser också till att de får mat och vatten. Skålar med mat av olika slag finns framsatta för gathundarna.
På gatan där vi bor finns det en gammal trött hund som är halt på ena bakbenet. Det ser bedrövligt ut när den haltar sig framåt. I Norden skulle nog myndigheterna ta bort den. Men inte här. I stället har någon vänlig själ ordnat en sovplats åt den - madrass och t o m täcke för de kalla vinternätterna. Den hunden förevigade jag med kameran häromdagen. Visst är det rart, men så annorlunda mot vad jag är van då det gäller herrelösa invalidiserade gathundar.
Så annorlunda mot Maralal! Här placerar myndigheterna med jämna mellanrum ut förgiftat kött för att få bort gatuhundarna, som dör i svåra plågor. Många är aggressiva för att de blir slagna, så man ska helst hålla sig på avstånd från dem.
SvaraRadera