Att få lära sig ett nytt språk i mogen ålder är en förmån, men också en utmaning.
Vem hade väl trott för något år sedan att jag hösten 2013
fann mig sittande på Esbo arbis nybörjarkurs i turkiska? Så gick det i varje
fall och den knaggliga vägen mot en ny värld började.
Turkiskan är ett altaiskt språk som till min och många
vänners förvåning har ett avlägset släktskap med finskan! Gemensamma ord tycks
det inte finnas, men språkens grammatiska strukturer är liknande. Man sätter t
ex in personalpronomina som ändelser i slutet av verben. Detsamma gör man med
kasusformerna, som till all lycka är färre än i finskan. Men aldrig hade jag
trott att mina kunskaper i finska skulle komma till nytta på det här sättet.
Det är också en ny värld.
Svårt? Jovisst, all inlärning är mödosam. Och då är det ju
ingen tröst att turkiskan inte räknas till de mycket svåra språken i världen.
Men en tröst är det att landsfadern Atatürk ändrade skrivtecknen från arabiska
till latinska på 1920-talet.
Nu är det bara att träna vidare: Ben türkce ögreniyorum -jag
studerar turkiska. (Den kunnige läsaren märker att jag på min dator inte hittar
underaccenten på c eller överaccenten på g, men sånt är livet i en ny värld.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar