Moskébesök

Det finns en moské ungefär i vartannat kvarter i det religiöst konservativa Üsküdar. I dag blev jag tilltalad av några gubbar på gatan, som ofta sett mig gå förbi. De undrade varifrån jag kommer, vad jag gör i landet och hur det kommer sig att jag talar turkiska osv. Själva hade de tidigare jobbat med turister och kunde också några fraser på finska.

Småningom gled samtalet in på politik och religion. En av gubbarna, som är någon sorts medhjälpare i kvartersmoskén, bjöd in mig på te till moskégemenskapen. Eftersom deras moské är under reparation, samlas man just nu i ett bostadshus nedersta våning.

I farstun ska man ta av sig skorna innan man kan beträda de mjuka röda heltäckande mattorna. En av männen hade tydligen i uppgift att ta sig an gäster. Han visade mig runt i lokalen. Det finns en rymlig aula, ett stort bönerum, och ett serveringsrum. Det fanns ca tio män i serveringsrummet då jag bjöds sitta ner och få mig en kopp te.

Jag insåg att moskén är en sorts allmän samlingsplats för män i omgivningen. Här fanns stadens gatuarbetare i sina overaller, som tog sig en vilopaus i arbetet. Här fanns äldre män som kommit för att fördriva lite tid, här fanns yngre män, som möjligen var arbetslösa. Jag frågade om inte också kvinnor kan komma hit. Nej, det är "haram", det vill säga orent. Varför det då, undrade jag. Jo, därför att det är förbjudet. Så det var ju klart besked, då. Var ber då kvinnorna, undrade jag. I hemmen, var svaret.

Bland männen i moskén fanns också den lokala imamen, dvs. böneledaren, en sorts präst. Han ville gärna föra in samtalet på trosfrågor, precis som några andra män också ville. Någon frågade om jag är muslim. Nej, jag är kristen, svarade jag. Alla religioners företrädare borde samlas tillsammans under islams ledning, ansåg imamen. Han tillade att muslimer också ser Jesus som en profet och Maria som en synnerligen viktig kvinna. Det känner jag till svarade jag, för jag har läst Koranen. Då borde du absolut få tala med en högt uppsatt ledare, tyckte imamen och visade hans bild i sin telefon. Vanliga imamer är nödvändigtvis inte så inkomna i sin egen religion att de kan föra en religionsdialog, har jag läst och hört.

Jag blev upplyst om att bönestunden hålls i salen fem gånger om dygnet, och att jag är välkommen med, om jag vill. Nej, vi kristna följer inte muslimsk bönetradition, sa jag. Men kanske är du lite intresserad i varje fall, undrade en annan man. Kanske är du så där 50/50, försökte han. Nej, jag är kristen och glad att vara det, sa jag.

Småningom gled samtalet mera över till politik. Presidenten är på väg att skapa ett nytt osmanskt rike, sa imamen. Intresset för Europa minskar, sa en annan. Men vi finländare är intresserad av att få mera kunskap om den muslimska världen. Därför är bl a jag forskare i turkisk kultur och historia, sa jag. Vi kunde också konstatera att demokrati inte betyder detsamma i Turkiet som det betyder i Europa.

Småningom tyckte jag att besöket kunde avslutas, tackade och gick. Får nu se om de bjuder in mig en annan gång, eller om de kanske tyckte att jag inte var tillräckligt medgörlig eller intresserad. Det skulle ändå vara intressant att någon gång komma så långt att de skulle börja ställa frågor om min tro.