Kristusklostret på Kınalıyada

Härom dagen gjorde jag en vandring på ön Kınalıyada utanför Istanbul. Det är den första och minsta av de s.k. Prinsöarna i Marmarasjön strax intill inloppet till  Bosporen. På ön finns ett gammalt kloster på den nästhögsta höjden.

Det är en märklig känsla som griper en besökare då man närmar sig det stora byggnadskomplexet. I dessa stora hus kunde gott och väl ett hundratal munkar ha bott, bett, studerat och arbetat. Kyrkobyggnaden och den stora innergården ger ett magnifikt intryck.

Nu ser emellertid allt öde ut, dock inte förfallet. Munkarna är för länge sedan borta härifrån. Någon verksamhet verkar det inte att finnas i det stora klostret. De höga murarna håller besökare utanför och taggtrådsstängslet på murarna är respektingivande.

En hund skäller på mig då jag går förbi muren och tittar in genom ett stängsel. Lite liv i varje fall.
En relativt ny korgbollställning på en av innergårdarna vittnar om att det sannolikt finns ungdomar i huset. En flagga i ett fönster och några plaststolar tyder på att någon ändå bor i huset.

Jag vandrar uppåt från klostret längs en gångväg mot en skogsdunge. Där möter mig plötsligt en järnport och höga betongmurar. Det finns ett stort kors på porten. Den är olåst, så jag går in.

Jag märker att jag har kommit till en gravgård, uppenbarligen klostrets gravgård. De grekiska inskriptionerna på gravarna och på korsen säger mig att jag kommit till en grekisk-ortodox gravgård.

Det finns mellan 50 och 100 gravar på området. Tyvärr ser det förfallet ut. En av gravinskrifterna har årtalet 2016. Alltså har någon begravts detta år här.

Jag vandrar tillbaka till klostret och den stora låsta huvudgrinden. Efter lite tvekan ringer jag på dörrklockan. Ett gällt ljud hörs. En bevakningskamera är riktad mot mig från en husvägg innanför porten. Inget annat hörs än hunden som skäller. Efter en stund ringer jag på nytt. Och efter en stund kommer en svartklädd äldre man långsamt gående mot porten.

Jag presenterar mig som finländsk forskare och har ett intresse att titta in här, om det skulle gå för sig. Riktigt glad är gubben inte, men han släpper in mig i varje fall. Nej, någon verksamhet finns det inte här, säger han på min fråga. Men vi har ett ungdomsläger här varje sommar, tillägger han. Numera är det är bara han och hans familj som bor i det stora klostret. Nu har han ändå jobb att göra och lämnar mig ensam på gården. Jag tittar mig omkring  på gården och känner om dörren till kyrkan skulle vara olåst. Inte.

Hunden närmar sig mig, men visar sig vara hur vänlig som helst. Efter en stund är visiten slut, för gubben ska bort på ett ärende och vill inte lämna mig ensam kvar på klostergården. Kom tillbaka till sommaren, då har vi också gudstjänster i kyrkan, säger han. Vi småpratar om allt möjligt på vägen neråt från klostret och det blir hur gemytligt som helst till sist.

Hemma läser jag mera om klostret. Uppenbarelse- eller förvandlingsklostet (eng. tranfiguration) eller Kristusklostret är nästan tusen år gammalt och härstammar från Byzantinsk tid. Det lär ha byggts för kejsaren Romanos IV Diogenes, som efter att han förlorat slaget vid Manzikert år 1071 förvisades hit som fånge. En kort tid senare förvisades också kejsaren Nikeforos III Botaneiates till detta kloster, efter att han tvingats abdikera år 1081.

Efter att ottomanerna intog Konstantinopel 1453 förföll klostret och lämnades som ruin. Men 1772 åtog sig i Konstantinopel bosatta grekiska köpmän att restaurera klostret till den form det har i dag. I modern tid har turkiska staten förhindrat användandet av det ortodoxa klostret och beslagtagit dess marker. Den ekumeniska patriarken Bartolomeus I riktade en uppmärksammad vädjan till staten 1998 om att återfå klostrets marker. Men ännu har ingenting hänt.