Den turkiska kulturen och folkmentaliteten är annorlunda än vår egen. Här är det mera okej att ljuga lite grann, beroende på omständigheterna. Det har vi svårt att förstå. Efter vissa efterforskningar och samtal så börjar vi mer och mer förstå hur mänskor resonerar här.
Enligt Koranen lär det vara tillåtet att ljuga av särskilda orsaker. Om det gäller att försöka hindra något värre ont, så kan man tillåta sig små lögner. Om det alltså så att säga tjänar ett gott syfte. Det finns lite av ett "ändamålet helgar medlen" i tänkesättet.
På direkta frågor som det finns ett tråkigt svar på, väljer många att försköna verkligheten. Har du jobb just nu? Javisst, det har jag nog, blir svaret. Trots att personen inte har ett jobb. Budskapet är: du ska inte oroa dig, det fixar sig nog. På frågan "har du sökt jobb på sistone?" blir svaret lätt "ja, jag har försökt". Trots att sanningen är något helt annat. Budskapet är: jag klarar mig, ser du. Det är pinsamt att säga att man inte har jobb och man inte ens har försökt. Hellre än att förlora ansiktet för stunden, så ger man det svar man tror att frågeställaren vill höra.
Vi har delvis samma logik också i Norden. På frågan "hur mår du?" är det självklara svaret "Jo, tack bra", fast det nödvändigtvis inte är så sant. "Tackar för frågan" eller "det knallar och går" innehåller ju redan ett halvt medgivande att allt inte är helt bra. Ordväxlingen handlar om att se varandra och bry sig om enligt ett inlärt mönster. Den strikta sanningen finns inte nödvändigtvis i förgrunden.
Det förefaller uppenbart att turkiskt språkbruk innehåller den här sortens "oärlighet" i en högre grad än vad vi är vana vid. Det viktiga är att göra frågeställaren nöjd och inte göra honom eller henne orolig. Det är inte så viktigt om det man säger är sant. Vi nordbor går sedan och grubblar på om en person alls går att lita på. Det är i sin tur något turkar inte alls kan förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar