Grönt te

Mitt bland alla avskedsmiddagar hade vi en återseende-middag igår kväll. Den japanska flicka som var utbytesstuderande hos oss för 8 år sedan kom tillbaka. Nu 25 år, nygift och mycket bättre på engelska än förra gången. Hennes man var med, tillbakadragen också han, och i behov av mera tolkning till japanska än hon (nej, VI kan ingen japanska).

Cross-cultural experience.

Min känsla var densamma som förra gången. Den japanska kulturen är väldigt olik vår: en helt annan värld. Jag försöker vara en god värdinna men jag är antagligen blind för hur många gånger jag trampar i klaveret, i deras ögon.

Den andra känslan var också densamma, men starkare nu. Värmen mellan människor överbryggar alla språk- och kulturklyftor. Vi är vänner. Vi försöker förstå varandra, och trots att vi har så lite gemensamt så gör vi det, djupt i hjärtat, om än inte med förståndet. Det är viljan och känslan det beror på.

Många vet att jag helst dricker svart te. Nu fick jag en stor påse grönt te, med kärlek. Härefter tycker jag också om grönt te! För det påminner mig om min japanska lånedotter och hennes kärlek.