Tekirdağ

Med några vänner gjorde vi en dagsutfärd västerut till staden Tekirdağ, som ligger i landskapet Trakien. En av våra vänner är hemma därifrån och med värme återsåg han sin hemort och med iver visade han den för oss.

Staden har ca 200 000 invånare och kring en miljon om man räknar länet omkring. Det är fabriksstad med mera sekulärt sinnade invånare. Moskéerna var rätt få till antalet.

Staden ligger på norra sidan av Marmarasjön och det är rätt nära både till den grekiska och den bulgariska gränsen.

De höga bergen som omger staden låter vandraren se  storslagna vyer över landskapet och havet. Alltjämt finns det herdar som vallar sina hjordar på bergens slätter.

I byn Kumbağ intill Tekirdağ är husen byggda på sanden. Vattnet var alltjämt hyggligt varmt att simma i och sandstränderna är fina.

Tillbaka till Turkiet

 Efter nästan tio månader i Finland har vi återvänt till Turkiet för två veckor sedan. Vår blogg har fått vila under tiden i hemlandet. Men nu är det kanske äntligen dags för ett livstecken igen. Småbåtshamnen nära vårt hem vid Bosporen är sig lik.

Storstadens puls har inte heller förändrats nämnvärt. Alltjämt flyttar dagligen hundratals människor in till denna enorma stad från olika delar av landet. Det kändes gott att komma tillbaka.

Människorna ser ut att vara som förr. Men prisutvecklingen bekymrar många sedan valutans värde har rasat under året. Det gäller att överväga noggrant vad man vill och kan köpa.

Storstaden och dess mänskor

Man blir aldrig trött på att vandra omkring i staden och se på dess människor. Ibland pratar man med dem, ibland inte. Alla är vänliga. Här är några av dem som jag mött.

 Klädförsäljaren

 Blomköparen

 I undergången vid hamnen

 Fritidsfiskaren

 Minibussresenärerna

 Flanörerna

 Fiskhandlaren

  Han som säljer simitkringlor

 Paprikahandlaren och hans kund

Hos kryddhandlaren

Vid Svarta havets kust

Vid svarta havets kust, ca 5 timmars körväg österut från Istanbul finns den lilla staden Zonguldak med sina ca 100 000 invånare. 

Zonguldak är en vackert belägen hamnstad. Hamnen är stadens ansikte och inkörsport, invid den har bebyggelsen vuxit upp.

Men om hamnen är ansiktet så är kolgruvan stadens hjärta. Det var koldriften som på 1800-talet gjorde att staden överhuvudtaget kom till. 

Det svarta guldet i bergens innandöme var begärligt och skapade arbetsplatser och välstånd. En nationell skalds dikt om gruvarbetet pryder väggen på stadens busstation.

Det är gruvarbetaren som är stadens hjälte. Gruvarbetarna har stretat och slitit inne i bergets mörker, damm och buller i generationer i ett farligt och tidvis illa betalt kroppsarbete. Otaliga är de som dött en för tidig död på grund av damm i lungorna och arbetsolyckor. 

Gruvarbetarna står modell för flera monument längs stadens huvudgata. Också det lokala fotbollslaget har namn efter gruvdriften. På ortens universitet har geologin en framträdande roll.

Men i dag har gruvdriften upphört och hamnen används allt mera sparsamt. Befolkningen åldras och minskar i antal. Turisterna hittar inte heller hit. Människor jag mött är lite uppgivna då det gäller framtiden. Den vackra staden mellan bergen har ett vemodigt leende.

Gästvänliga turkar

Jag ville fota BRÖD för ett visst ändamål, så jag slank in i en bageributik där jag inte varit förr. "Får jag fota?" Frågade jag. Visst, sa gubben bakom disken. 

Jag fotade. 

Idag skulle jag inte köpa något bröd så jag tänkte fort slinka ut igenmen gubben ropade på mig "Frun!" 

Jaa, vad kan han vilja? 

Han ville ge mig ett mandelsmåbröd, en liten kaka av min favoritsort! 

Mitt hjärta smalt igen en gång för dessa gästvänliga turkar! 

Jag har varit turist i länder där köpmän vill ta betalt för att man fotar deras stånd, där de tittar ilsket på en om man fotar på avstånd. 

Men här blir man bemött som en gäst och får en mandelkaka som tack för att jag fotade! 

Djävulens borg

Våra vänner i östra Turkiet tog oss en kväll på utfärd till bergstrakterna i Ardahan till "den svarta bäckens ravin" (Karaçay vadisi) på gränsen till Georgien. Våra värdar ville visa oss ett speciellt ställe, sade de.

Då vägen tog slut parkerade vi bilen och fortsatte till fots längs en bergsväg som blev allt krokigare och smalare. Platsen vi skulle till var Djävulens borg (på turkiska Şeytan kalesi). Redan namnet gav vid handen att man ville hålla besökare på avstånd. Enligt legender är den därtill byggd som en fälla.

Vi mötte en äldre man med sin häst på vandringen, men annars ingen. Massiva berg omgav en djup ravin på båda sidor. Långt nere i ravinen rann en bäck. Landskapet var otroligt vackert i augustikvällen.

På avstånd kunde vi se en liten borg byggd på en utskjutande klippa i ravinen. Man kunde gott förstå att den hade byggts i dessa gränstrakter för att bevaka vägen genom ravinen. Den som hade borgen kunde kontrollera alla som rörde sig på bergsvägen genom ravinen.

Namnet på borgen var respektingivande och allt annat än inbjudande. Solen höll på att gå ner och vi visste att det snart skulle bli mörkt. Det kändes onekligen lite kusligt. Jag sade också att jag hoppas att borgherren inte är hemma.

Själva borgen har enligt traditionen byggts för mer än tvåtusen år sedan, av urartuerna, det folk som härskade i dessa trakter från 900-talet till 600-talet före Kristus. Folken som senare härskat i dessa trakter har sannolikt använt och byggt om borgen enligt sina behov.

Enligt legender är borgen möjligen också en grav för en kungadotter, som dog som ung. Kungen ville bevara sin kära dotters grav som en hemlighet och skydda de dyrbarheter som lades med henne i graven. Därför grävdes flera gravar i bergstrakten och vilken som är den riktiga graven förblev en hemlighet. Kungen lät nämligen avrätta de soldater som grävt gravarna och som gav sin ed på att de inte berättat något åt någon.

 Då vi kom fram till borgen höll det på att bli mörkt. Därför var det lite av en lättnad att inse att det inte längre finns någon ingång till själva borggården och till själva byggnaden. Antingen var den gömd eller dold. En sliten flagga på tornet visade ändå att någon gått in där.

Vi måste nöja oss med att gå runt borgen från utsidan på de platser som var möjliga att gå på. Men att gå in i en fallfärdig borg med det namn och rykte den har, hade inte varit särskilt lockande 

Ruinstaden Ani

Då vi besökte östra Turkiet i augusti var vårt huvudmål den urgamla ruinstaden Ani på gränsen mellan Turkiet och Armenien. Det vi såg fyllde oss med både beundran och vemod. Staden var en gång lika stor och mäktig som Konstantinopel men den ligger nu i ruiner sedan århundraden. Man kan bara ana vad staden en gång har betytt. Sedan den för några år sedan blev upptagen på Unescos lista över världskulturarv har turisterna börjat hitta hit men det fattas en hel del i skötseln av arvet. 

Regionens historia går tillbaka ända till den neolitiska perioden ca 9000 år före Kristus. Här har olika folk bott och härskat, bland annat  hetiter, hurriter, urartuer, kimmerer, skyter, parter, sassanider samt byzantiner. 

Stadens storhetstid inföll på 900-talet då kung Aşot började bygga den år 964. Hans efterträdare Sembat III fortsatte med murbygget kring år 978. På den tiden var Ani Armeniens huvudstad. Staden intogs år 1064 av de muslimska selçukernas sultan Alparslan, varefter staden ytterligare förstärktes. Under sin glansperiod på 1000-talet hade staden över 100 000 invånare. Senare har staden och regionen behärskats av mongoler, georgier, kurder, armenier, ryssar samt turkar. Staden är berömd för sin stadsport med en stor lejonrelief. 

Själva staden och dess byggnader är betydligt äldre än från 900-talet. Stadens borg härstammar från 400-talet e Kr. och de äldsta kyrk- och klosterruinerna från 600-talet. Tigran Honents-kyrkan på bilden byggdes år 1215 och har ännu fresker från den helige Gregorius tid. 

Stadens betydelse bestod inte minst i att sidenvägen går genom staden och stadsborna kontrollerade den viktiga stora bron över floden Arpaçay. Från öster var vägen genom Ani den enda egentliga vägen in i Anatolien, det nuvarande Turkiet. Bron byggdes i två plan, på den nedre gick kamelerna och på den övre människorna.

Från 1300-talet framåt minskade stadens betydelse. Mongolerna var ett nomadfolk och satte inte värde på fasta städer. Staden övergavs på 1700-talet och har inte sedan dess varit bebodd. På 1900-talet vaknade ett intresse för att göra utgrävningar och bevara något av den gamla staden. Men alltjämt har insatserna varit blygsamma. I stället har både naturkrafterna och plundrande lycksökare bidragit till förfallet.