Svenska kapellet i Istanbul

 Från början av 1700-talet började det finnas svenska handelsmän, ämbetsmän och sjömän i Konstantinopel. En präst, Michael Eneman, hade sänt till staden redan 1712 för att ta hand om själavården av svenskar. Han hade också i uppgift att friköpa svenskar och finländare som hade hamnat i slaveri. En egen kyrkobyggnad blev småningom allt fleras önskemål.

Ett lämpligt hus och tomt köptes i maj 1757 av den engelske köpmannen Lisle för 22 000 piastrar,  som betalades med insamlade kyrkomedel. På tomten byggdes sedermera det hus som i dag är svenska konsulatet. Kapellet i anslutning till huset togs i bruk 1757 och invigdes av kyrkoherde Mårten Höckert. Den ungerske generalen Sigismund Zay, en av kyrkans välgörare, gjorde 1758 en stor donation. Den svenska beskickningen var den enda där en evangelisk präst underhölls och gudstjänst förrättades. En kyrka med klockor och stapel fick man inte tillstånd att bygga.

Den kända orientalisten och reseskildraren Jakob Jonas Björnståhl beskriver i ett brev 1778 det svenska kapellet som "den vackraste belägenhet i världen. Överallt är det beklätt med röda damaster. Utsikten är obeskrivlig och kan blott målas av stora mästare. Kapellet och trädgården med det turkiska lusthuset det skönaste perspektiv som man någonsin kan föreställa sig."

 Prästsonen Isaac Lagus från Lappajärvi i Finland utnämndes till ny legationspredikant 8.2. 1797. Sjöresan till Konstantinopel var synnerligen dramatisk. Fartyget Lagus befann sig på förliste och han förlorade hela sin egendom nära Ipsara i Egeiska havet.

Sedan kom en tid av förfall. Kyrkoherde Adolf Henrik Arnberg beskriver 1803 kapellets tillstånd i synnerligen dystra färger. Den hade inte blivit reparerad och omskött på mycket länge. "Altaret ur stånd att bära handboken, disken försåtlig... Predikstolen med sin överhängande himmel och skyddsänglar en uppenbar livsfara. Bänkarna utan fötter, uppätna av råttor." Kyrkan totalförstördes i en brand 1818. 

Det nybyggda kapellet invigdes på påskdagen den 15 april 1859 av legationspredikanten Peter Blom. JL Aspling, utnämnd till legationspredikant 1874 blev den siste prästen i Konstantinopel. Efter hans död 1879 utnämnde ingen efterträdare. 6.2. 1883 stadfäste konungen beslutet att inte längre sända en präst till församlingen.

Församlingen återuppstod på nytt 2005 av finländare i staden som använde kapellet i flera år, innan en större och rymliga kyrkobyggnad hittades. Det svenska kapellet är fortfarande en vacker liten byggnad, men är ganska illa trängd av närliggande hus i dagens läge.

Att åka luftballong

Det är en tidig morgon i maj i Kappadokien. I den råkalla luften väntar grupper av människor på att få stiga ombord i en luftballongs korg. Luften i ballongerna värms upp med gasbrännare. Den varmare luften i ballongen ger ballongen dess lyftkraft.

Vår skeppare ger oss i korgen vissa order som vi måste följa. Särskilt landningen övas ett par gånger.

Förväntansfullt väntar jag på starten. Det blir kanske en en-gång-i-livet-upplevelse.

Runt omkring oss fylls andra ballonger med varmluft för andra grupper av äventyrslystna turister.

Sen mitt i allt lyfter vi. Det går tyst som i en segelbåt. Vi får höjd och marken därnere syns från allt högre höjd. Förunderligt.

Vi klättrar allt högre, till ca 400 meter. Grannballongen har inte hunnit lika högt som vi.

Över Kappadokiens fascinerande bergslandskap seglar ett tjugotal ballonger med hänförda passagerare.

Morgonen ljusnar allt mer över horisonten, men det är ännu mulet och tidigt på morgonen.

Landskapet därnere ser intressant ut. En bil på vägen stannar för att fotografera oss i ballongen.

Vår skicklige skeppare för vår ballong upp och ner längs bergsryggarna. Ballonger kan styras endast uppåt och neråt, men inte åt något annat väderstreck än dit som vinden för oss. Med radiotelefon meddelar skeppare sin besättning på marken var vi beräknas landa.

Landningen gick bra och deltagarna förärades både champagne och diplom.