Novembertankar

Tiden går fort när man har mycket för sig. I början av november  besökte jag Antalya tillsammans med några väninnor. Härligt, där var det ännu sommar. Väninnorna simmade i Havet! Jag simmade i den kallaste simbassäng jag någonsin simmat i. Tanken att Paulus också tog i land i Attalias/Antalyas hamn är så fascinerande.

Några veckor senare besökte jag södra Bulgarien tillsammans med en väninna som är på väg att flytta dit. Stället vi besökte var tyst, lugnt, dimmigt. Skönt med landsbygd som omväxling till Istanbul! Livsrytmen i Bulgarien är nog oändligt mycket sävligare än här, rent ut sagt trög. Inte alltid bra... Bulgariskan förstod vi ingenting av, men då och då träffade vi butiksbiträden som talade turkiska, hurra. Och så hade vi ju våra turkiska vänner där.

Jag har också hunnit träffa många här i hemtrakterna. En kväll bjöd en lokal vän oss på te på ett litet kafe. I församlingen har vi den här hösten haft undervisning om de s.k. småprofeterna i Gamla Testamentet. Det turkiska ordet för profet är detsamma som ordet för blåklint. Nu bjöds vi på blåklintste, dvs. "profette". Överraskande smakligt!

Idag är det lillajul och ute regnar det.
Vilket är jultecknet som utlandsfinländaren väntar allra mest på? Jo, julradion på nätet! Den öppnar i natt.

Halki teologiska seminarium

En av Prinsöarna utanför Istanbul heter Heybeliyada eller Halki. På den öns högsta topp finns sedan byzantinsk tid ett ortodoxt kloster. När verksamheten har inletts vet man inte med säkerhet. 

Biblioteket grundades av patriarken Metrophanes III, som verkade i klostret 1565-72 och 1579-80. Biblioteket fick då bland annat 300 rara gamla manuskript att förvalta. 

Det teologiska seminariet inledde sin verksamhet 1644 och har fostrat präster och teologer främst för Konstantinopels ortodoxa kyrka. Seminariet ägs av det ekumeniska patriarkatet.

Klostret och seminariet återupprättades efter ett antal år på nytt år 1844. Men en jordbävning 1894 skadade byggnaderna så svårt att seminariet höll stängt i två år. 

Halki teologiska seminarium fick verka ända fram till 1971, då det stängdes av de turkiska myndigheterna. Trots många ihärdiga försök och internationell påtryckning, har staten inte tillåtit att seminariet återupptar sin verksamhet. I dag är byggnaderna en plats för olika kyrkliga konferenser.

Atatürk 10 november

Idag den 10 november kommer man ihåg Turkiets landsfader Mustafa Kemal Atatürk. Han lär har dött kl. 9.05, och då stannar en stor del av folket i landet upp. En slags tyst minut. Tyst är den inte, eftersom chaufförerna ligger på tuten hela tiden.
Sopgubben nere i parken la sopborsten på skyffeln och ställde sig i givakt bredvid. På kontoret tvärs över gatan var en man på väg ut på balkongen för att röka, men stannade och lät tobaken vänta medan tutandet pågick.
Inte alla stannade upp för att hedra landsfadern, men vi hörde väl till dem som gjorde det, dvs. vi stod på balkongen och tittade.
Ataturk är nog värd att kallas landsfader.
Ändå känns rubriken i dagens tidning lite överdriven: "I evighet på hans (Atatürks) väg."

En modern moské

Det byggs ständigt nya moskéer i Istanbul.
Den senaste i raden är Marmara Ûniversite Ilahiyat Fakültesi Camii, som är knuten till den muslimska teologiska fakulteten vid Marmara universitet. Fakultetens förra moské skadades i en jordbävning och jämnades med marken år 2012. Vid byggandet av den nya moskén strävade man till att göra en modern byggnad.

Moskén är gjord i vit marmor och glas och omges av ett litet torg med springbrunn och blomsterrabatter. Taket är en imponerande arkitektarbete i glas.

Inne i moskén finns det mjuka mattor, en sedvanlig "bönevägg" mot Mecka och en predikstol. Kapaciteten lär uppgå till ca 5.000 personer.

President Tayyip Erdogan hedrade den 23 oktober 2015 invigningen av den nya moskén med sin närvaro. Den vackra byggnaden finns strax intill Capitol, ett  enormt köpcentrum..

Gudomlig utsikt - Assos

Gudomlig utsikt - det kan man nog säga om platsen där staden Assos finns belägen. Och då menar jag inte enbart den makalösa utsikten ut mot Edremitviken och Egeiska havet från det höga berget vid havet. Jag menar guden Athenas utsiktsplats. På bergets krön byggde grekerna på 600-talet före Kristus ett tempel åt henne. Vid templet brann det alltid en eld som fungerade som en ledfyr för sjöfarare.

Athena var krigets och vishetens gudinna i den grekiska mytologin. Också hantverket och skeppsbyggnadskonsten sägs hon ha beskyddat. Athena avbildas ofta med rustning och sköld, samt med en uggla. Huduvdsäte för kulten kring Athena är givetvis Greklands huvudstad Aten. På många andra orter reste man också tempel till hennes ära.

Assos byggdes av inbyggare från ön Lesbos, som finns på synavstånd från bergets krön. Här är sundet mellan det turkiska fastlandet och den grekiska ön Lesvos endast 14 km brett. Vid utgrävningar som gjordes i slutet på 1800-talet hittade man förutom templet också en amfiteater, ett gymnasion och en agora.
Assos mest kända invånare var filosofen Aristoteles. Han bodde här några år på 300-talet f. Kr. och startade en akademi i staden.

Under kristen tid byggdes på platsen en kyrka, Corneliuskyrkan under kung Skamandros tid. Enligt Apostlagärningarna (Apg. 20:13-14) besökte Paulus Assos under sina resor.

Under den osmanska tiden byggdes en fästning på platsen. Moskéen från 1400-talet uppfördes på sultanen Murat Hüdavendigars order.

Assos hade en nästan helt och hållet grekisk befolkning ända fram till 1923. Då genomfördes en omfattande tvångsförflyttning av greker från Turkiet till Grekland och av turkar från Grekland till Turkiet. Den forna staden Assos heter i dag Behramkale.

Mässa på armeniska

Två gånger har jag kunnat vara med om en mässa i en armenisk-ortodox församlings regi. Det är en upplevelse att känna doften av rökelse och se den dubbla raden av förhängen som användes mässans olika skeden.

Märkligast är det ändå att höra ett främmande språk, gammal armeniska, användas i mässans hymner och liturgiska växelsånger.  Det är ett språk som numera är utdött, säger prästen åt mig efter gudstjänsten. Det finns ingen längre som använder språket. Den nyare armeniskan är i praktiken ett nytt, modernare språk. Man har ändå hållit kvar det traditionella liturgiska språket. Predikan hölls på turkiska, vilket kändes befriande för mig. 

Den armeniska kristenheten hör till världens allra äldsta. Kristendomen kom till Armenien redan under det första århundradet, enligt traditionen genom apostlarna Judas Taddeus och Bartolomeus. Armenien blev det första landet i världen är göra kristendomen till statsreligion, vilket skedde genom kung Tidrat år 287.

Jag har räknat det som självklart att man kan förstå språket i mässan. Men så är det ofta inte. Armenierna är bara ett av många exempel. I synagogorna på Jesu tid hölls gudstjänsten på skrifternas gamla hebreiska språk, medan det enkla folket hölls sig till arameiskan. Katolska kyrkans latin och ortodoxa kyrkans kyrkoslavonska var inte heller förståeliga för många. Att man i  moskéernas  bönestunder använder arabiska, som många muslimer inte förstår, är därför ingenting unikt. Att Luther krävde att mässan ska finnas tillgänglig på tyska, sitt folks språk, var därför en nyhet.  Jag inser att förståelsen inte alls har haft samma självklara ställning som man kunde tro. I stället har man betonat upplevelsen, att få vara med om mysteriet. Gudsmötet kan aldrig till fullo förstås eller förklaras.