Vem upptäckte Amerika?

Vilken underlig fråga, inte sant? Alla vet väl att Kristoffer Kolumbus upptäckte Amerika. Året var 1492. Nordbor är inte heller sena att påpeka att redan 500 år tidigare hade vikingen Leif Erikson funnit vägen till Vinland, det som i dag är Kanada.

År 2013 gavs det ut en bok i Istanbul som väcker mer och mer förvåning. Den är skriven av den turkiske vetenskapsmannen Fuat Sezgin. Jag fick besöka ett forsknings- och vetenskapsinstitut i Istanbul, och fick då hans bok som gåva. Där berättas en helt annan historia.  Bokens titel är  "Piri Reis & the Pre-columbian Discovery of the American Continents by Muslim Seafarers".

Boken gör mig helt begeistrad. Författaren är kartograf och han ställer en enkel fråga. Hur kommer det sig att Kolumbus hade med sig en karta där Västindien och den amerikanska kusten fanns utritad? På ett övertygande sätt beskriver Sezgin hur muslimska sjöfarare lärde sig beräkna latituder och longituder långt före européerna och hur de började kartlägga Indiska oceanen. Därefter kartlade de också den Afrikanska kusten, och måste således ha seglat runt Godahoppsudden, långt före européerna.

Vem upptäckte då Amerika. De säger Sezgin inte. Men han gör ingen hemlighet att man på arabiska kartor från tidigt 1400-tal har kunnat rita ut den sydamerikanska kusten ända ner till Rio de Janeiro. Man har gjort arbetet på basen av omfattande mätningar. Någon måste ha varit där.

Engelskalektioner

Många av de turkiska medlemmarna i församlingen vi går i har en anspråkslös skolbakgrund. Nu ville de lära sig något nyttigt utländskt språk, t.ex. finska(!) eller engelska. Kyrkoherden tyckte att engelska lät mera matnyttigt, så jag erbjöd mig hålla engelska lektioner.

Senaste tisdag hade vi den första lektionen. Fyra trogna vänner kom. Tre av dem talade sanning när de sade att de inte kunde någonting, den fjärde kunde något litet. Så vi började med "Nice to meet you! What is your name?" både muntligt och skriftligt, av och an och hit och dit. Mer positiva elever får man leta efter! Få se hur det utvecklas, om jag får fler elever nästa vecka? Eller färre?!

Tisdagskvällen fortsatte sedan med bibelstudium i smågrupper. Två av mina engelska-elever ledde varsin bibelsamtalsgrupp utgående från färdiga frågor. På turkiska förstås. Kyrkoherden fanns där men han gjorde sig sysselsatt med allt möjligt i bakgrunden. Jag satt med i den ena gruppen och försökte förstå, ibland med bättre och ibland med sämre resultat.

Kvällen avslutades sedan med gemensam tidebön. Härligt, jag visste inte ens att tideböner fanns på turkiska. Vilken vila, även om det gick lite trevande den här första gången.
Jag är glad över det nya upplägget under tisdagskvällarna. Tack vare engelsklektionerna kommer jag antagligen att delta i det hela också i framtiden.

Hagia Sofia

Hagia Sofia, den heliga Visheten, är Istanbuls främsta sevärdhet. Den är fortfarande en byggnad vars storslagenhet förvånar hundratals besökare varenda dag. Mycket kunde sägas om denna mästerligt byggda kyrka, som länge var världens största. Jag vill säga några ord om vad som har hänt på platsen där kyrkan står.

På platsen där Hagia Sofia står, fanns under antiken ett tempel till Apollos ära. Kejsar Konstantin lät bygga en kyrka på platsen för templets ruiner. Denna kyrka i Romarrikets nya huvudstad stod färdig år 360. Men en uppretad folkmassa brände kyrkan år 404. Kejsar Theodosius byggde en ny kyrka, som invigdes 415. Även denna kyrka brändes ner under ett uppror 532. Kejsar Justinianus beslöt då att bygga en kyrka som skulle få alla tidigare kyrkor att blekna. Hagia Sofia invigdes 537 och Justinianus lär ha utropat "Salomo, jag har överträffat dig".

Kyrkans kupol störtade ner 558, efter tre  jordbävningar åren 553, 557 och 558, men en ny ännu ståtligare restes till 56 meters höjd. Denna kupol hölls uppe ända till ett ras år 989. Så fantastisk var kyrkan i sin samtids ögon att den beskrevs av storfurstens av Kiev sändebud så här: "Vi visste inte om vi var i himlen eller på jorden, ty på jorden finns inte en sådan skönhet. Men det vet vi: där bor Gud bland människorna." Ett nordiskt bidrag till kyrkan har lämnats av några vikingar som hackade in sina namn i marmorn på 900-talet.

Det fjärde korstågets riddare intog Konstantinopel 1204, plundrade kyrkan och gjorde den till ett romersk-katolsk katedral. 1453 intogs staden av osmanerna och sultanen Mehmet II förvandlade kyrkan till moské, vilket den också var i nästan 500 år. Aya Sophya Camisi var en av världens främsta moskéer fram till 1934, då Kemal Atatürk gjorde den till museum i det nya Turkiet. Unesco upptog Hagia Sofia på sin lista över världens kulturarv och en renovering har pågått sedan 1998. En diskussion pågår i dag om Hagia Sofia på nytt kunde bli moské, något som kristna världen över protesterat mot.

House-sitting

Jag vaktar en väninnas lägenhet medan hon tillbringar sju veckor hemma i Kanada. Lägenheten ligger i centrala Istanbul, helt nära både språkskolan och den kyrka vi går i. Det här hemmet har också ett bönerum. Hela stället är mysigt bohemiskt. Till mitt uppdrag hör bl.a. att mata duvorna, vattna blommorna samt se till att räkningarna blir förda till den man som brukar betala dem. Dessutom fungerar jag då och då som tolk på pensionatet i våningen under. Tolka från engelska till turkiska - lite kul men också pirrigt, speciellt de gånger jag gjort det via telefon!

Torsten och jag har tagit för vana att övernatta i lägenheten efter tisdagkvällens bibelstudium i vår kyrka. I övrigt går jag in i lägenheten mer sporadiskt.

Kanada-väninnan vill gärna att man träffas och ber i den här lägenheten, också medan hon är borta. Så ibland kommer min finska väninna från språkskolan med hit. Då börjar vi med att göra eld i vedkaminen, sedan kokar vi te, sedan gör vi läxor och till sist har vi bönestund. En tisdag tillbringade jag tillsammans med en kurdisk, kristen flicka och en annan eftermiddag var en rikssvensk pastor på besök.
Snart kommer min väninna tillbaka och det ska bli roligt att ses. Må Gud välsigna hennes hem i fortsättningen också!

Skam och heder

I Mellanöstern är skam/heder en grundläggande dimension i en människas liv. Skam kan konkret innebära att man blir utestängd från kollektivet, det handlar inte enbart om en känsla. I Mellanöstern dör man hellre med heder än lever med skam...

Berättelse om Naomi i Gamla Testamentet handlar inte om synd och förlåtelse, eller gör den? Naomi var en israelitisk kvinna som flyttade till främmande land och förlorade både man och barn. Där stod hon med skammen som barnlös änka, utan någon som tog hand om henne. Men Herren vände hennes skam i heder! Hon återvände till Israel tillsammans med sin svärdotter, och via svärdotterns giftermål fick hon på nytt rätt till den landbit som hennes man en gång haft = heder. Dessutom fick hon ett barnbarn = heder. Det står att det är grannkvinnorna, dvs. kommuniteten, som ger henne ger henne hedern (Rut 4:17). Berättelsen slutar inte där. Den slutar med en släkttavla, där det framkommer att Naomis barnbarnsbarn var David, Frälsarens anfader. Vilken västerländsk berättelse slutar med en släkttavla?! Den här berättelsen gör det, för att visa hur grundligt Herren vände Naomis skam till heder. Hennes heder blir så mycket större då vi vet att hon var en förmoder till Frälsaren.

Synd/förlåtelse, Skam/heder, Rädsla/makt. Det finns faktiskt olika paradigm i vår Bibel.
Igår deltog vi i ett engelskt seminarium om heder och skam. Seminariets sammandrag finns i en femminuters video som du hittar på Youtube med sökordet Honor & Shame 101.

Kurtarma

Kurtarma står det med stora bokstäver på sidan. Det betyder räddning, befrielse eller frälsning.
Texten står målad på båtar som trafikerar i Bosporen. Vad är det frågan om?

Någon kyrklig organisation som berättar om Frälsaren? Tyvärr inte.
Någon befrielseorganisation? Nej inte det heller. Frälsningsarmén? Nix.
Det är frågan om sjöräddningen. Ibland står det också kiyi emniyet, som betyder kustbevakningen.
Men det är skönt att veta att det finns räddning på nära håll...

På bilden kan man också se Kız Kulesi, Jungfrutornet, en ledfyr med utsiktstorn med café i Bosporen. Vi bor mycket nära Kız Kulesi.

Stort intresse i liten by

Senaste vecka, en regnig dag i februari, besökte jag byn Krushevo i Bulgarien.

Det är inte en by turister besöker, för det finns ingen orsak till det.

Platsen är som San Boronbon i Evert Taubes sång, en by förutan gata.

I byn bor en del av Bulgariens turkiska minoritetsbefolkning.

Det är synnerligen fattigt och väldigt många är arbetslösa.

Men just här i denna lilla by samlas en vanlig onsdagkväll ortens lutherska församling.
Vi samlas i ett mycket enkelt litet hem, för något kapell finns det inte. 

Först är det ungdomssamling med bibelundervisning, sånger och lekar.

20 av byns ca 30 ungdomar trängs med varandra i det lilla rummet.

Och stämningen är fantastisk.

Efter ungdomssamlingen kommer byns vuxna befolkning till bönemöte, också de ca 20. 

Jag håller min första andakt på turkiska. Vilken respons!

Många är ivriga att upprepa och återberätta den finländska gästens berättelse.

- och så är de ivriga att hjälpa till med språket, som alla kan höra är knaggligt.

Därefter blir det mycket bön och många sånger. Stämningen är otrolig. 

Den här kvällen och den här byn hör till dem som jag sent ska glömma.