Hos vänner i Izmir

Torsten hann hem och vända från sin resa österut ( mer om den senare) och på lördag morgon gav vi oss iväg till Izmir, Turkiets mest liberala och mest västvänliga stad. Så mycket av staden hann vi ändå inte se. Vi åkte för att hälsa på finska vänner och den målsättningen blev uppfylld!

På söndag gick vi tillsammans i kyrkan. Den lutherska församlingen i Izmir lånar en katolsk kyrka varje söndag kl. 14. Efter mässan ställde driftiga församlingsmedlemmar till med kyrkkaffe i ett bakre rum, och där kändes den ekumeniska gemenskapen påtagligt. Fransktalande katoliker från Afrika samlades i rummet bredvid oss, och månne inte både våra kex och deras choklad bjöds från ett rum till ett annat?

Idag

Idag, en vanlig torsdag. Fast inte helt vanlig eftersom Torsten är på resa.

Dagens plus och minus:
Jag var med om kvinnornas bibelstudium på turkiska på förmiddagen. Vi var bara tre stycken men jag           förstod det mesta av vad som sades. +++
Jag fick hjälpa en pakistansk dam som tappat bort sin man på gågatan Istiklal. Hon hade sin telefon på hotellet, inga pengar och inget busskort. Och hon var rädd, rädd för alla turkiska män. Jag försökte texta hennes man men vi kom inte på rätt landskod. Jag erbjöd mig följa henne till hotellet men hon ville söka efter sin man. Och då vi vandrat och väntat i människovimlet ca 15-20 minuter så mötte hon sin man! ++

Den engelskatalande vän som jag egentligen hade träff med på Istiklal dök aldrig upp. - -

I språkskolan på kvällen gick vi igenom en massa ny grammatik. Det är väl använd tid, jag är en grammatikfreak.  +
Fast gnällspikarna i gruppen som ifrågasätter behovet av grammatik tycker jag inte om. Det är domsamma som inte gör sina hemuppgifter utan vill att vi ska göra dem på timmarna. Vuxna människor, som betalt för kursen! - - -

När jag skulle stiga av bussen skadade jag mitt ben. -

Men nu är jag hemma med min tekopp och plåster på benet. Och imorgon kommer Torsten tillbaka. + 

Vår bostadsförmedlare

Den 23 augusti skrev jag ett inlägg om att vi funderar på att flytta.

Nu har vi kommit ett rejält steg närmare målet! Vi har mött "den rätta" - vi har mött en bostadsförmedlare som hjälper oss mer än vi någonsin vågade hoppas. En ung kille som talar hyfsad engelska, en anspråkslös pessimist som är snabb att erkänna sina misstag, typ "Förhandlingarna misslyckades tyvärr den här gången eftersom jag missförstod er". Sympatiskt.

Vi har också hittat en lägenhet vi båda tycker om:en trerummare med havsutsikt i ett gammalt ärevördigt område, bara 10 minuters promenadväg från Üsküdar hamn. Vi har förhandlat kring priset i flera repriser, och nu har vi både avtal och nycklar. Hyresvärden är en 80-årig farbror som deltog i Koreakriget på -50 talet. Han och hans fru har bott i lägenheten i 40 år. När förmedlaren berättade att Torsten är präst i Finland sa farbrorn glatt att "det står i Koranen att man ska visa respekt för Bokens folk". Tack för det!

I Finland har vi flera gånger bott i gamla charmiga hus med vissa skavanker. Vi tycks hålla stilen. Bostadens väggar är visserligen nymålade, men både köket och badrummet är i dåligt skick. Dem måste vi renovera. Men med bostadsförmedlaren vid vår sida! På två dagar skaffade han fram en renoveringsgubbe och var med och tolkade vid vår träff. Några dagar senare kom offerten, en mycket bra offert som vår vän prutat färdigt samt översatt till engelska.

Nu vet vi inte ännu var det här slutar. Håller tidsramen, blir renoveringen utförd? Kommer vi att vara nöjda med hur den utförs? Vi har inte facit på hand.
Men just nu är vi glada! Vi är glada över bostaden! Vi är  glada över all hjälp vi får av vår unga bostadsförmedlarvän! Vi hoppas vår relation till honom varar länge. Vi ser också fram emot att flytta till Salacak-området, med allt det nya det innebär! 

Lägenheten har en överraskande väggmålning i vardagsrummet: Atatürk. Han får nog bli kvar, han gav ju oss bokstäverna. (Fram till 1928 skrevs turkiskan med det arabiska alfabetet.)

Chorakyrkan

Häromdagen besökte Tua och jag, samt vår gäst från domkapitlet, Tomas Ray, Chora-kyrkan i Istanbul. Chora betyder utanför - på den tiden kyrkan byggdes var den utanför Konstantinopels murar.

 Det är en fantastisk gammal bysantinsk kyrka som är byggd på 500-talet. Kyrkan har genomlevt en jordbävning och skadades svårt av korsriddarna (!) på 1200-talet. På 1500-talet blev den omvandlad till moské av de osmanska makthavarna.

 1945 blev Chora museum och genom gick i på 1940-talet en renovering. Det som gör Chora till en turistattraktion är de makalösa mosaikerna och freskerna i taken och på väggarna. Jag rekommenderar gärna ett besök i Chora.

Mån- och stjärnbanéret

Turkarna älskar sin flagga. Den hänger på flaggstängerna utanför alla officiella byggnader. Men också i lekparken, dag och natt. Den hänger i folks vardagsrumsfönster och ut från deras balkonger. Varenda liten båt har en turkisk flagga, en flagga som inte plockas bort när man lägger till i hamnen. Några officiella flaggningsdagar behövs inte, det flaggas friskt hela tiden.

Flaggans ursprung finns i den osmanska flaggan från 1800-talet. Den här flaggan fick officiell status 1936. Halvmånen och stjärnan lär vara gamla anatoliska symboler som användes redan före islam. En av stjärnans uddar tangerar en punkt genom vilken man kan göra halvmånen till en full cirkel. Enligt en legend från 1300-talet symboliserade det röda krigarnas blod, även om de inte kallades turkar då.

På ön Marmara

 Tua och jag besökte ön Marmara fredag och lördag senaste vecka. Det är en två och halv timmes väg med båt från Istanbul. Ön är vacker och sömnig och har en lång och fascinerande historia. Den lär ha varit bebodd ända sedan tredje årtusendet före Kristus.  Den har under tidens gång innehafts av otaliga folk såsom hetiterna, frygierna, lydierna, fenicierna, mederna, perserna, grekerna, romarna, osmanerna och turkarna. Trojanska kriget under antiken och många senare krig har dragit över också denna ö.

Då man idag besöker ön, så ser man tydligast spåren av det grekiska inflytandet. Det är lite som att komma till någon av de många grekiska öarna, men ändå inte.  Ön beboddes enbart av greker ända fram till 1923, då Osmanska riket gått i graven i första världskriget och då Turkiet blev självständigt. En gigantisk omflyttning av människor ägde rum efter det. De allra flesta grekerna i landet måste flytta till Grekland och turkar i Grekland måste på motsvarande sätt flytta till Turkiet. Marmara blev då uppenbarligen en helt folktom ö för ett slag.

Den här gamla byggnaden vid hamnen har uppenbarligen varit en kyrka för den grekiska befolkningen. I något skede efter 1923 har den ombyggts till en moské. De nyaste tilläggen är minareten (som kanske var klocktorn tidigare) och fottvagningsplatsen till höger. I en moské tar man av sig skorna och tvättar fötterna innan man går in i bönerummet.

Busshållplatser

Busshållplatser har i storstäder ofta namn som låter rätt märkliga. Sällan tänker man på att namnen ofta betyder något. På väg hem från språkskolan funderade jag på namnen på hållplatserna på vår bussrutt. I september och oktober läser vi språk i en annan filial av samma språkskola i Kadiköy, en annan del av staden. Vi har nu en annan väg hem.

Med den språkkunskap jag nu har, kunde jag kanske beskriva vägen hem till oss så här: Stig på buss 14R, åk förbi bl a Den tuffa turkens korsning, Damterassparken, Böneutroparens skvär och Silvervattnet. Stig av vid Fader 2. Om du kommer till Guldbyn, Trädgårdshuskvarteret eller Övningsskolans moské, då har du åkt för långt.

Protestantiska kyrkor hjälper flyktingar

 Den senaste tiden har vi alla följt med den katastrofala situationen för flyktingar i Norra Irak: yazidier, kristna och andra. NÅGON BORDE GÖRA NÅGOT! Men vem, och vad?

De protestantiska kyrkorna i Turkiet har en förening, ett slags takorganisation. Den här föreningen gör ett hjälparbete bland offren från Irak, och det vill jag gärna berätta om.

För några veckor sedan fick vi en rapport. Man hade rest runt i området som berörs och berättade att behoven är enorma. Man uppskattar att där finns 450.000 flyktingar, av vilka en stor del egentligen inte har någonstans att bo. Fler flyktingar kommer hela tiden. En del bor i tomma skolor, men nästa vecka när skolåret inleds hamnar de ut. Andra bor i parkeringshallar och somliga är helt utan skydd.

 De protestantiska församlingarna i östra Turkiet leder den hjälpverksamhet som fokuserar på den turkiska provinsen Şırnak där kurderna är i majoritet, samt i två städer inne i Irak.  Det första målet är att skaffa tält och sängar, så att ingen behöver sova  marken eller under bar himmel. Man skaffar också gaskokare för att kunna laga mat till flyktingarna. Dessutom försöker man ordna någon slags sysselsättning för barnen och ungdomarna.

• -          I staden Silopi i Östra Turkiet fanns 950 flyktingar, som man försökte skaffa tält åt. Några dagar senare kom ytterligare 2000!
• -          I Silopi har man distribuerat 20 större gaskokare, för att folk ska kunna laga mat. Också madrasser, blöjor, tvättmedel osv.
• -          Hjälpen koordineras med de lokala myndigheterna.
• -          Ett vintertält på 70 m2 kostar 3500 $, ett vintertält på 24 m2 kostar 1000$.

 I söndags träffade vi danska Karen som är med i det här arbetet. Hon berättade att kurdiska lokala myndigheter (både i Şırnak och inne i Irak) tar emot det tydligt kristna hjälparbetet med öppna armar. De kurdiska myndigheterna ser att deras egen insats är otillräcklig. Samtidigt finns det en misstro mot muslimskt hjälparbete.

Karen hoppas att vi ber för pastor Ahmet Güvener och hans vänner som går i spetsen för det här arbetet. Hon säger också att jag får ge hans kontonummer till de vänner som vill hjälpa till. För att människorna ska få det lite bättre, och för att Kristi namn ska få ära.

AHMET GÜVENER

Euro Account

TR280004600568036000175192

Branch Code: 568

Swift Code: AKBKTRIS

ADDRESS: Akbank Ofis, Diyarbakır Branch Yenişehir

Mh. Ekinciler Cd. No:35, 21100 Merkez Diyarbakır