Torsten och posten

Så här glad blev Torsten när han hittade en postlåda igår. Postlådor är sällsynta i det här landet, tanken är tydligen att man ska föra sina vykort till postkontoret vardagar före 16.30. Dessvärre är postkontoren också svåra att hitta.

Kolla in den österländska designen på postlådan!
Men vänta inte på postkort, de sänds huvudsakligen till vänner som inte använder internet.

I kattlandet

Det finns katter i denna stad, massor av katter. De springer längs gatorna, sitter på trottoarerna, väntar i rader vid soptunnorna. En morgon såg jag en grupp på sju stycken sitta och lapa sol utanför vårt hus. Människor sätter också ut mat åt dem. Det känns ganska främmande. Men jag gissar att de håller möss och råttor borta.

Kommunalval i vintertid

På söndag hålls kommunalval i Turkiet. Det handlar om att man väljer  borgmästare för hela Istanbul. Man väljer också stadsdirektör för varje stadsdel i Istanbul - för oss gäller det alltså Ûskûdar. Dessutom väljer man mindre fiskaler som förestår varsitt eget litet område i respektive stadsdel, de kallas muhtar.

Valen hörs och syns. Minibussar med fyrdubbla högtalare på taket kör runt och sprider sitt högljudda budskap både i ord och visor. Decibelgränser? Nej, såna gäller inte valpropaganda. Om två minibussar från olika partier möts skruvar de upp volymen lite extra. Man flaggar för olika partier över vägarna och i blomrabatterna. På hemresan idag stockade trafiken p g a ett litet valmöte ute på halva gatan. Alla tutade men ingen var egentligen upprörd över störningarna.
Där vi bor har vi ändå lugn och ro.

Europa övergår till sommartid natten mellan lördag och söndag. Turkiet övergår till sommartid en dag senare, natten mellan söndag och måndag. Det sägs att det beror på valen. Jag är glad att jag inte bokat något utrikesflyg på söndag...

På Taksimtorget

Taksimtorget i Istanbuls hjärta. Det var här som en lite revolution startades ifjol. Arga stadsbor ville förhindra att parken huggs ner för att ge rum för en större bilparkering. Regeringen svarade med kravallpoliser, vilket ledde till att ännu mera stadsbor dök upp. Kravallpoliserna fick fullmakter att ta i med hårda tag, vilket ledde till ännu massivare protester.

Högmässa

I dag firade vi högmässa med den lutherska församlingen i Istanbul. Kyrkan har fått rätt att verka i en gammal armenisk kyrka och finns belägen invid gågatan Istiklal (Självständighetsgatan). Det rådde en varm stämning bland de ca 50 gudstjänstbesökarna, men det fanns ju inte så mycket vi förstod av det som sades eller sjöngs. Men tids nog lär vi oss.

Anmälda!

Igår blev vi anmälda till Tömers kurs i turkiska på 0-nivå. Yess!!! Det känns som ett bönesvar, eftersom vi tillsammans med vår finska vän fick de tre sista platserna till kursen som inleds 1 april.

Lite skrämmande känns det också, eftersom vi behövde tolk för att alls klara av att anmäla oss. Själva kursen lär sedan gå helt på turkiska. Språkbad! Några kallsupar blir det säkert.

Vi är nu inskrivna vid Ankara universitet och får således studierabatt i stadstrafiken!

Små bekymmer

Bilden: Utsikt från balkong

Jag har varit tvungen att ligga lågt några dagar med flunssa. Antagligen tyckte jag det var för varmt i solen och klädde mig för tunt. Vad gör man då? Jo, man kan ju ta sig an ett litet bekymmer i vår bostad: duvorna på balkongen. Retfullt nog hade de tidigare byggt ett bo på balkongen och skitat ner ganska förfärligt. Och de kretsar omkring och planerar ett nybygge för nästa kull av ungar. Nej då, inte hit! Jag förfärdigade en hök av klädhängare och gamla Me Naiset-tidningar och beklädde den med svarta pappersremsor klippta till fjädrar. Sen hängde jag upp den i trådar i balkongslampan. Skräckinjagande? Nåja. Vi får nog schasa, men betydligt mindre nu faktiskt. Sen städade jag upp på balkongen och skurade golvet och räckena. Tua såg i varje fall rätt nöjd ut, fast hon kallar min hök kråka.

Till Europa

Solen har värmt hela stan idag och jag var första gången till Europa (förutom flygfältsresan, då).

Tidigt imorse buss från Cengelköy där vi bor ner till Ûsküdar hamn, det tog ca 30 minuter. Sedan med pinfärska metron Marmarai under Bosporen. 5 minuters totalt mörker, jättesnabbt men o så tråkigt. På Europasidan behövdes både spårvagn och ett annat metrotåg innan vi kom fram till myndigheten dit vi skulle. Drygt två timmar i ena riktningen, men vem klagar när man stoppar rocken i väskan redan nio på morgonen. Och returresan fick ta sin tid...

På bilden väntar vi på att färjan ska gå från hamnen i Eminönü på Europasidan, Asien och Cengelköy "hemma" skymtar långt borta i fjärran. Båtresan är en njutning från början till slut och jag har ingen aning om hur länge den tar.

Köket

Jag börjar med att göra mig hemmastadd i köket. Många har bott här och handlat mat under åren. En hel del finns kvar på hyllorna, påsar och burkar av alla de slag. Ordboken med ut i köket. Haşlanmiş nohut, vad kan det vara? Kokta kikärter, troligtvis. Kuru maya (torrjäst) hamnar i kryddlådan tillsammans med Hamur Kabartma Tozu, som också verkar vara något slags jäsningsmedel. Och alla kryddorna...Både spännande och mindre spännande. En del påsar är helt utan text, så det gäller att lukta sig till vad det är!

Det blir säkert fler påsar och burkar under min tid här.

Dricksvatten beställer man av en firma, som hämtar flaskorna efter en halv timme, eller en timme, eller två timmar. Två gånger 19 liter till femte våningen. Tack för bärandet!

Den granna turkiska tekokaren fick vi som välkomstpresent.
Biskopinnans avskedspresent från Gamla stan i Borgå kom med: några kylskåpsmagneter, för att påminna oss i vems tecken vi är här. 

På vårkonsultation

Fem sköna dagar årlig vårkonsultation på en lägergård nära Izmir! Fint att få träffa andra finländare från när och fjärran, att få be, samtala och planera för framtiden. Bättre kunde knappast vår vistelse här i detta land ha kunnat börja! Nu är vi tillbaka till civilisationen och fungerande nätförbindelser.

Här

Fylld av en stor tacksamhet över att få vara här.
För två år sedan gjorde vi ett kort besök i den bostad vi nu ska bo i. I packningsskedet visste jag alltså vart vi skulle. Nu känns det som att komma hem, vi kom till något bekant.

Bostaden liknar på många sätt den vi lämnade i Helsingfors. Här bor vi också ihop med en ungdom - inte vår egen utan en vi har till låns. Jenny från Jeppo fungerar som barnvakt i en annan familj, och hon får nu introducera oss i praktiska saker kring boendet. Hur man beställer dricksvatten, hur gasspisen fungerar osv.

Den här balkongen ska nog bli riktigt trevlig till sommaren.

Flyttdag

Nu flyttar vi!

Men idag flytter vi inte till varmare väder.

I Helsingfors utlovas idag +8 grader och sol. Istanbul lär ha +7 och regn. 

Bättre så, vi reser ändå i våra vinterplagg, för att ge plats i kappsäckarna för annat.

Också ett kyligt Istanbul kan vara Guds omsorg, just idag.

Inför resan

Ingå kyrka

Är det normalt att känna sig halvhjärtad inför en lång resa? En del av hjärtat blev nämligen i tiden kvar i Hangö, en del i Grankulla, en del i Helsingfors och nu blir en del kvar i Ingå. Det är väl kantänka inte så mycket kvar av hjärtat då? Så illa är det ändå inte. På platsen där delarna av hjärtat fanns, finns nämligen nu vänner och bekanta, som under åren blivit fler och fler. Dem bär jag i stället med mig.

Grönt te

Mitt bland alla avskedsmiddagar hade vi en återseende-middag igår kväll. Den japanska flicka som var utbytesstuderande hos oss för 8 år sedan kom tillbaka. Nu 25 år, nygift och mycket bättre på engelska än förra gången. Hennes man var med, tillbakadragen också han, och i behov av mera tolkning till japanska än hon (nej, VI kan ingen japanska).

Cross-cultural experience.

Min känsla var densamma som förra gången. Den japanska kulturen är väldigt olik vår: en helt annan värld. Jag försöker vara en god värdinna men jag är antagligen blind för hur många gånger jag trampar i klaveret, i deras ögon.

Den andra känslan var också densamma, men starkare nu. Värmen mellan människor överbryggar alla språk- och kulturklyftor. Vi är vänner. Vi försöker förstå varandra, och trots att vi har så lite gemensamt så gör vi det, djupt i hjärtat, om än inte med förståndet. Det är viljan och känslan det beror på.

Många vet att jag helst dricker svart te. Nu fick jag en stor påse grönt te, med kärlek. Härefter tycker jag också om grönt te! För det påminner mig om min japanska lånedotter och hennes kärlek.